Mitt liv med AIK & LCHF: Historiska händelser nu och då 6 Februari

1914 – 30 000 svenska bönder från hela landet, som har rest till Stockholm, genomför denna dag ett stort demonstrationståg, som kommer att kallas Bondetåget, till Stockholms slott, för att visa sitt stöd för kung Gustaf V och hans försök att hävda den personliga kungamakten. På borggården håller kungen det så kallade Borggårdstalet (vilket kronprins Gustaf (VI) Adolf läser upp utanför slottet, för dem, som inte får plats på borggården), där kungen framför sin åsikt i den svenska försvarsfrågan och propagerar för ett starkt försvar, tvärtemot statsminister Karl Staaffs och hans regerings politik att nedrusta. Detta utlöser en politisk kris (den så kallade Borggårdskrisen) och trots att 50 000 arbetare två dagar senare genomför en motdemonstration (det så kallade Arbetartåget) till stöd för regeringen tvingas den avgå den 17 februari. Detta blir sista gången den svenske regenten försöker hävda någon politisk makt och därefter accepterar monarkerna parlamentarismen och avstår från att utöva några politiska maktbefogenheter, även om de formellt inte avskaffas förrän 1975, då den nya regeringsformen antas.

De konservativa var missnöjda över att byggandet av örlogsfartyg inställdes, och fruktade att försvarsfrågan inte skulle lösas tillräckligt snabbt. Man ansåg att den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling och lämnat den militära sakkunskapen åt sidan.

Demonstrationen beslöts, på initiativ av hemmansägaren Uno Nyberg i Långtora gård, i december 1913 av Upplandsbönder, som uppmanade även de övriga landskapens allmoge att tåga till Stockholm. Bondetåget organiserades av en kommitté i Uppsala under ledning av grosshandlaren J. E. Frykberg. I de olika landskapen arbetade tillsatta beredningsgrupper för utförandet, och i Stockholm sörjde en mottagningskommitté för inkvartering i kaserner, skolor och liknande ställen, men framför allt i hem.

Den 6 februari var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år.

Han överlämnade också till kungen ett banér "skänkt av Sveriges kvinnor". Därefter talade Frykberg och överräckte till kungen ett av de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar av landet samt från svenskar i andra länder.

I sitt ryktbara tal ("borggårdstalet") framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan och för de givna vittnesbörden om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. Armén och flottan måste i betydande mån förstärkas. I samfällt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. "Följen och stödjen mig därföre allt framgent!"

Talet följdes av hurrarop för kungen och sångerna "Du gamla, du fria" och "Vår Gud är oss en väldig borg". Samma tal upprepades av kronprinsen på Slottsbacken och av prins Carl på yttre borggården för de tusenden, som inte fått rum på inre borggården.

Omedelbart därefter defilerade bondetåget och överlämnade sina landskapsfanor, inför kungen och drottningen i slottets praktsal Vita havet. Under förbimarschen anlände en kurir med en budkavle, som genom en kedja av löpare förts över 1 000 km på mindre än fem dygn från Norrbotten. Budkavlen försäkrade att Norrbottens och Västerbottens allmoge instämde i bondetågets idé.

Under tiden uppvaktades den samlade ministären på kanslihusets trappa vid Mynttorget av bondetågets delegerade. Talesmannen, hemmansägaren F. O. Träff från Godegård, Östergötland, höll ett anförande där han gjorde sig till tolk för bönderna som samlats i Stockholm, och för dem "som sitta därhemma, men tänka och känna som vi". Statsminister Karl Staaff mötte och tog emot budskapet. Han menade att den militära sakkunskapen borde nödvändigtvis höras, men inte, såsom talaren fordrat, fälla utslaget. Han bad, att man måtte motarbeta allmänhetens tilltro till det överdrivna talet om spionage i Sverige och om omedelbart förestående överfall. Agitationen i försvarsfrågan var frukten av uppjagad inbillning eller hänsynslös beräkning. Trots splittringen inom det politiska livet förenades nog alla i kärleken till fosterjorden. Och säkert enades alla i förhoppningen, att vad som i försvarsfrågan inom kort skulle behandlas och avgöras hos folkets valda representanter måtte lända Sverige till båtnad.

Bondetåget var vid sidan av Svenska pansarbåtsföreningen det kraftigaste uttrycket för den då pågående försvarsrörelsen. Dess omedelbara följd blev en konstitutionell konflikt mellan kungen och ministären, vilken medförde den senares avgång. Det stärkte i betydlig mån försvarslusten i landet och bidrog till, att en ny härordning antogs i september 1914.

Till samtliga deltagare i tåget lät konungen utdela en minnesmedalj. Bondetågets huvudbanér och landskapsfanor förvaras nu i Livrustkammaren; de inköpta sängutrustningarna skänktes dels till Röda korset (7 651 madrasser och 8 359 putvar), dels till andra ändamål (omkr. 1 000 madrasser m.m.). Till tack för gästfriheten överlämnade bönderna i Stockholms och Uppsala län till Stockholms fattiga 1916 en julgåva av matvaror, värderad till 100 000 kr.

Som motreaktion arrangerade liberaler och socialdemokrater två dagar senare arbetartåget till stöd för regeringen Staaff som samlade cirka 50 000 deltagare i Stockholm.

1958 – Ett chartrat flygplan havererar och kraschar på grund av motorproblem strax efter starten från flygplatsen i den västtyska staden München. Ombord på planet finns totalt 44 personer, däribland det engelska fotbollslaget Manchester United FC med klubbledare och tränare, varav 23 omkommer (däribland 8 spelare).

Flygolyckan i München inträffade 6 februari 1958, då ett flygplan chartrat av fotbollsklubben Manchester United havererade vid start från Münchens flygplats.

Planet flögs av British European Airways och var av typen Airspeed Ambassador. Ombord fanns 44 personer; Manchester Uniteds fotbollslag, ledare, journalister med flera, som var på väg hem efter en bortamatch i Europacupen mot Röda Stjärnan Belgrad. Planet mellanlandade för tankning i München där det misslyckades att lyfta ifrån och kraschade in i intilliggande byggnader.

Även om skulden till olyckan ursprungligen lades på piloten, visade det sig senare ha orsakats av uppbyggnaden av snöslask mot slutet av landningsbanan, vilket gjorde att flygplanet plötsligt tappade fart och därmed inte hann uppnå tillräcklig hastighet för att lyfta innan landningsbanan tog slut.

23 personer omkom. Av dem var åtta spelare i Manchester United. Av de nio överlevande spelarna var de flesta svårt skadade, flera spelade aldrig mer toppfotboll. Klubben skapade ett lag av reserv- och ungdomsspelare, som vann två matcher till i ligan det året. Med på planet fanns den framtida storspelaren Bobby Charlton och legendartränaren Matt Busby. Det finns tre minnesmärken på Old Trafford, klubbens arena. Det finns två minnesmärken i Tyskland.

Vi firar födelsedag:
1929 – Sixten Jernberg, svensk skidåkare (död 2012)