Mitt liv med AIK & LCHF: Historiska händelser nu och då 22 Februari

1944 – Sovjetiska bombplan utför ett bombanfall över Stockholm och Strängnäs, antagligen på grund av felnavigering under en bombräd mot finska Åbo. Lyckligtvis dödas ingen människa, medan tre stycken skadas lindrigt. Det råder emellertid än idag delade meningar om huruvida anfallet var ett misstag eller ett försök att skrämma Sverige till att inte ge sig in i kriget på Finlands sida.

Bombningarna av Stockholm och Strängnäs var en militär incident då sovjetiska flygplan under natten 22-23 februari 1944, flygbombade flera platser i södra och norra Stockholm och östra Sverige. Bomber fälldes bland annat på Blidö och Svartlöga i norra Stockholms skärgård, vid Stavsnäs och Järla, vid Eriksdal på Södermalm samt i Strängnäs och i Pershagen vid Södertälje. I Eriksdal skadades ett pumphus från gamla Årstaverket, det återuppbyggdes och flyttades senare till Hammarbyslussen när nya Eriksdalsbadet byggdes. Idag kallas byggnaden för Ryska smällen. Om incidenten skedde av misstag eller som provokation och varning råder det delade meningar om.

På kvällen den 22 februari startade 220 sovjetiska bombplan ur det strategiska bombflyget från sina baser kring Leningrad med målet Åbo. Man flög ut genom Finska viken för att sedan vända norrut och angripa Åbo västerifrån. Mariehamn på Åland var troligtvis reservmål.

Ett antal plan ur denna räd mot Åbo och Mariehamn flög in över svenskt territorium. Totalt identifierade den svenska luftbevakningen sex formeringar om minst ett flygplan vardera. Formering 1 som flög mot Strängnäs flög in över Svenska Högarna 14 minuter tidigare än fomering 3, som flög mot Stockholm. De olika formeringarna anlände därför praktiskt taget samtidigt till Strängnäs respektive Stockholm. Eftersom bombplanet över Strängnäs kretsade över staden i mer än tio minuter, fälldes den stora bomben där 20:52 medan den stora bomben som träffade Eriksdal i Stockholm fälldes 20:43. Inte fler än tre plan nådde dock in över det svenska fastlandet.

Kränkningarna pågick mellan kl 20:10 och kl 00:40. Den svenska beredskapen på luftförsvaret i Stockholm var låg (man saknade dessutom nattjaktplan och radar) och endast vid ett tillfälle passerade någon av inkräktarna inom skotthåll för ett luftvärnsförband. Detta förband – i Vikdalen i Nacka – missuppfattade dock fällningen av en lysbomb och trodde att det var en nödraket och avvaktade därför med eldöppnandet. När misstaget uppdagades (då lysbomben tändes) hade planet flugit förbi och var utom räckhåll. Detta plan fällde också sprängbomber vid Järla och vid Eriksdal.

I Eriksdal och Eriksdalslunden träffades den där belägna friluftsteatern. En 100 kg bomb träffade scenen, som tillsammans med främre parkett och planket som omgav teatern tillintetgjordes. Kvar blev en krater som mätte 3 meters djup och 5-6 meters diameter. Samtidigt detonerade tre mindre bomber inom femtio meter från den större bomben. Ett stort antal rutor krossades kring korsningen Ringvägen - Götgatan samt längs några mindre gator i omgivningen, även på andra sidan Skanstullsbron. En servitris skadades lindrigt av glassplitter och en man slogs ikull av tryckvågen och bröt ena axeln.

Det fälldes också bomber i anslutning till Södermanlands pansarregemente, P3, i Strängnäs. Efter tio minuters kretsande på hög höjd fälldes under dykning en större sprängbomb som träffade 50-60 m från södra kasern och fem mindre sprängbomber, varav en blindgångare, tog i isen norr om regementet. Samtidigt fälldes tre lysbomber varav två inte hann utvecklas innan de tog mark. Den tredje lyste upp hela staden. Senare hittades ytterligare bombnedslag bland annat på Tosterön. Totalt fälldes 10 spräng- och tre lysbomber i och kring Strängnäs. Två soldater på regementet skadades av splitter.

Mellan kl 21:05 och 00:30 fälldes ett flertal bomber i norra Stockholms skärgård. De första bomberna som fälldes på svensk mark denna kväll tag mark ca kl 20:15 vid Stavsnäs i innerskärgården. Detta var troligtvis samma plan som 20:40 upptäcktes kretsande över Strängnäs och som 12 minuter senare påbörjade fällningen där. Bombskärvor med kyrilliska bokstäver identifierade bomberna som sovjetiska.

1979 – Under 1970-talet har en miljöskandal uppstått vid växtgiftsföretaget BT Kemis fabrik i skånska Teckomatorp, då det har upptäckts, att företaget har grävt ner en mängd tunnor med gift, för att gömma dem, vilka dock har förgiftat marken och luften runt fabriken. Denna dag sprängs den och tunnorna kapslas in, så att inget mer gift ska kunna läcka ut.

Inledningen

När fabriken anlades fanns ingen miljöskyddslagstiftning och företaget sökte inget särskilt tillstånd för verksamheten. Länsstyrelsen begärde dock att Vatteninspektionen skulle ange villkor. Vatteninspektionen beslutade att Vattendomstolen skulle granska kommande förbättringar av reningsprocesserna. År 1967 begärde företaget att Vattendomstolen skulle fastställa villkoren för verksamheten. Vattendomstolen beslutade 1970 att lämna ett tillfälligt tillstånd för verksamheten och att Koncessionsnämnden skulle fälla ett nytt avgörande efter tre år.

Det dröjde inte länge efter att fabriken hade startat förrän grannar började klaga på lukten. När ormbunksplantor helt plötsligt började vissna slog trädgårdsmästaren Carl Johan Ahl larm.
Statens växtskyddsanstalt undersökte vattnet i Braån och fann att vattnet nedströms BT Kemi var giftigt. Företaget använde de gamla slamdammarna som hade anlagts under sockerbrukets tid för att fenolhaltigt vatten skulle renas med hjälp av klorkalk, och det fanns misstankar att vattnet från dessa dammar läckte ut i ån. I Billeberga nedströms Teckomatorp fick vattenverket stänga på grund av illaluktande vatten.

I juli 1967 betalade företaget ut sammanlagt 75 000 kronor i skadestånd till fem trädgårdsmästare på grund av problemen med vattnet. En av dessa var Carl Johan Ahl. Samtidigt hade fyra av dem som hade fått skadestånd skrivit under ett papper på att inte fortsätta driva skadestånd mot BT Kemi. Ahl däremot skrev aldrig under något papper och fortsatte processa mot företaget.

Monica Nilsson

I oktober 1971 började företaget under ledning av platschefen Ragnar Nilsson gräva ned hundratals 200-litersfat med filtermassor som innehöll fenoxisyror på fabriksområdet. En namninsamling med drygt 600 underskrifter mot lukten överlämnades till den kommunala hälsovårdsnämnden som dock inte gjorde något, eftersom företaget planerade att förbättra reningsprocesserna.
Företagets ansökan till Koncessionsnämnden för den fortsatta tillverkningen krävde många kompletteringar och först 1975 kunde Koncessionsnämnden godkänna verksamheten. Beslutet innebar att företaget gavs ett tidsbegränsat tillstånd som gällde i fyra år och det måste förbättra verksamheten på 23 punkter.

Trots många klagomål från ortsbefolkningen mot företaget för att folk hade börjat bli sjuka och allergiska hände ingenting. Dessutom fanns misstankar om nedgrävda tunnor på fabriksområdet, så Monica Nilsson slog larm. Den tidigare namninsamlingen för att påverka Koncessionsnämndens beslut 1975 hade ingen effekt. Nilsson vände sig då till Kvällsposten som förberedde en artikel efter hennes berättelse om misstankarna om nedgrävda tunnor med gift. Artikeln publicerades dock aldrig eftersom företagets direktör Göran Prawitz hade fått nys om den planerade publiceringen och hotade stämma tidningen.

Tunnor med gift påträffas

Men Monica Nilsson gav sig inte och efter många påstötningar hos kommunens hälsovårdsnämnd för att denna skulle ingripa så tvingades företaget på hösten 1975 att börja gräva på sitt område. Det som hittades var tunnor som mer eller mindre hade rostat sönder och som innehöll bland annat farliga halter av fenoxisyror och dinoseb. Företaget hävdade dock att de tunnor som hittades endast innehöll ofarliga filtermassor. Så var dock inte fallet efter provtagningar.
Företaget hävdade dessutom att nedgrävningen hade skett med länsstyrelsens tillstånd, men något sådant tillstånd ansåg sig inte länsstyrelsen ha lämnat. Fynden ledde till att BT Kemis direktör Göran Prawitz och platschefen Ragnar Nilsson åtalades enligt Brottsbalkens bestämmelser om vårdslöshet med gift.

Carl Johan Ahl kontaktade hösten 1975 stiftelsen Miljöcentrum i Uppsala och dess förgrundsfigur, miljödebattören Björn Gillberg. Genom provtagningar upptäckte Miljöcentrum fenoxisyror i jorden i Ahls växthus och i bevattningsvattnet. Ahl stämde BT Kemi med begäran om skadestånd och på sommaren 1977 fann tingsrätten BT Kemi skyldig och dömde bolaget att betala ut ungefär 500 000 kronor. Tingsrättens dom överklagades av båda parter, men efter förlikning kom man överens om ett skadestånd på 1,25 miljoner kronor. BT Kemi hade då försatts i konkurs. Skadeståndet betalades emellertid ut av BT Kemis danska moderbolag, eftersom Ahl redan i processens början hade lyckats få säkerhet för sitt anspråk. Ahl företräddes i skadeståndsprocessen av advokat Staffan Michelson som ombud tillsammans med Björn Gillberg som tekniskt biträde.
Brottmålsprocessen mot Prawitz och Nilsson ägde också rum sommaren 1977. Landskrona tingsrätt friade de två, eftersom åklagaren inte hade kunnat visa att fenoxisyrorna i Braån kom just från de nedgrävda tunnorna. Inte heller kunde åklagaren visa att det som skett var ett allmänfarligt brott, att tunnorna orsakat några omfattande utsläpp, att någon direkt hade skadats eller att företagsledningen hade uppsåt att skada.

Nya fynd

På hösten 1977 lade man ned dräneringsrör på företagets område för att kunna fånga upp läckage från de 200 tunnorna. Vid schaktningen upptäcktes ytterligare 160 tunnor, som innehöll bekämpningsmedlet Dinoseb. Kort därefter beslutade företagsledningen att upphöra med verksamheten i Teckomatorp.

Fabriksbyggnaden sprängdes den 22 februari 1979 och det område där gifttunnorna påträffades inkapslades så att inget gift skulle kunna läcka ut. På det sättet hoppades Svalövs kommun att "skamfläcken" skulle rensas bort.

Vi firar födelsedag:
1921 – Sune Andersson, svensk fotbollsspelare och -tränare i AIK känd under smeknamnet "Mona-Lisa" (död 2002)

1942 – Christine Keeler, brittisk modell och strippa, känd från Profumoaffären