måndag 30 september 2013

Historiska händelser nu och då 30 September

1938 – Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain återvänder till Heston Airport utanför London, där han inför de människor som samlats där förklarar att ”Jag tror det är fred under vår livstid”, och viftar med ett papper han undertecknat tillsammans med Adolf Hitler.

Arthur Neville Chamberlain, född 18 mars 1869 i Edgbaston, Birmingham, död 9 november 1940Highfield Park i byn Heckfield, Hampshire, var en brittisk politiker, premiärminister mellan 1937 och 1940. Han var son till Joseph Chamberlain och bror till Austen Chamberlain. Eftervärlden har kommit att förknippa honom med den eftergiftspolitik gentemot Hitler, som han hoppades skulle avvärja ett krig, och inte minst för uttrycket "Peace for our time", som dock är hämtat från Den allmänna bönboken.

Antikominternpakten innebar att Storbritannien och dess imperium hotades av angrepp av Tyskland i Europa, av Italien kring Medelhavet och av Japan i Fjärran Östern. Chamberlain, som var oerfaren inom utrikespolitiken, tog successivt över ledningen av brittisk utrikespolitik från Foreign Office. Han försökte därvid möta hotet, dels genom samförståndsinviter till Rom och Berlin (men inte Tokyo), dels genom ökade brittiska rustningar.

Chamberlain träffade Hitler vid tre tillfällen under 1938; ett 2,5 timmar långt möte i Berchtesgaden den 18 september - den 22 september i Bad Godesberg am Rhein samt fyrmaktskonferensen i München den 29 september.

I september tvingades Storbritannien och Frankrike genom Münchenavtalet Tjeckoslovakien att avstå Sudetområdet till Tyskland. Chamberlains kända uttalande om "fred i vår tid" efter hemkomsten från München visade sig emellertid vara endast en from förhoppning. I mars 1939 annekterade Hitler återstoden av Tjeckoslovakien. Chamberlain övergick då till en avskräckningsstrategi, samtidigt som han höll dörren öppen för samförstånd.

Storbritannien gav sålunda säkerhetspolitiska garantier till Polen, Rumänien och Grekland samt inledde förhandlingar om en allians med Sovjet. Då Hitler i september 1939 anföll Polen var det ett bakslag för Chamberlains fredsinriktade utrikespolitik. Två dagar senare förklarade Chamberlain Tyskland krig.


201050-öringen avskaffas som svenskt mynt. Därmed försvinner ett mynt, som har funnits som svenskt betalningsmedel sedan 1857. Dessutom försvinner det sista öresmyntet ur svensk handel, efter att öre som mynt har funnits i nästan 500 år, sedan 1522. Öret finns dock kvar som räkneenhet.




Vi firar födelsedag:
1939Tommy Engstrand, svensk sportjournalist, klassisk referent av fotboll, ishockey, tennis i främst Radiosporten.


1947Marc Bolan, brittisk musiker.



1957Fran Drescher, amerikansk skådespelare, mest känd som Fran i tv-serien The Nanny.



1969Kristin Kaspersen, svensk-norsk tv-programledare.



1971Jenna Elfman, amerikansk skådespelare  känd för rollen som Dharma i TV-serien Dharma & Greg.




Vi lämnade er:
2002Göran Kropp, 35, svensk äventyrare och bergsbestigare.



2010Martin Ljung, 93, svensk skådespelare.




Allt för nu

Vi är överallt

Tävlings start

Så var det dags för mitt inlägg nr 400 och med det tänker jag att ni skall få tävla om 2 biobiljetter.

Som ni kan läsa i ett av dom tidigare inläggen så är jag med i en stegräknar tävling med några vänner som snart börjar ta slut och med den kommer här min tävling.

Allt ni behöver att göra är att gissa på hur många steg jag gick den första dagen.

Sedan gå in på inlägget stegräknar tävling på gång och skriva era svar och den som är närmast vinner biljetterna.

3 ledtrådar  1. Jag gick flest steg av dom tävlande denna dag 2. Mitt rekord under tävlingen är c:a 36000 3. min botten notering är c:a 8000

Tävlingen är öppen fram till midnatt på Torsdag och alla är som vanligt välkomna att tävla så gå in och skriv ert svar och för er utan blogg så skriv ert namn.



Allt för nu

Vi är överallt

söndag 29 september 2013

Historiska händelser nu och då 29 September

1306 – Den svenske kungen Birger Magnussons bröder Erik och Valdemar tillfångatar sin bror på hans gård Håtuna i Uppland i vad som har gått till historien som Håtunaleken.

När Magnus Ladulås avled 1290 var hans son Birger Magnusson bara 10 år. Han hade redan som fyraåring valts till tronföljare, och han (och konungariket Sverige) fick nu en förmyndare, marsken Torgils Knutsson.

Hertig Erik (Birgers yngre bror), ett möjligen bättre ämne till kung och en ledargestalt och politiker, försökte skapa ett eget rike omkring Bohuslän, som han fått genom gifte med norska prinsessan Ingeborg, och Halland, i gränsen mellan Sverige, Norge och Danmark. När Torgils Knutsson återvände från det tredje och sista korståget i Finland 1293 hade det inrikespolitiska läget utvecklats till en fejd mellan de tre bröderna där Valdemar stödde Erik mot kung Birger och marsken fortsatte att stötta sin kung.

1304 hade hertigarna skrivit under ett dokument som innebar att de inte hade rätt att bedriva egen utrikespolitik och inte skulle vistas vid hovet om de inte blivit kallade. Bitterheten över denna överenskommelse var sannolikt huvudorsaken till Håtunaleken. 1305 tillfångatogs marsken Torgils Knutsson av hertigarna och han avrättades 1306 genom halshuggning i Stockholm.

Följden blev inbördeskrig, men 1306 hade känslorna svalnat såpass att hertigarna gick med på att erkänna Birgers son Magnus som tronföljare

Erikskrönikans knittelvers berättar på rim om hur Håtunaleken utspelar sig. Enligt krönikan inleds händelserna den 29 september 1306, då hertig Erik och hertig Valdemar anlände från en bröllopsfest i Bjälbo till kung Birger på hans kungsgård, Håtuna vid Mälaren. De togs emot väl, med stor fest, av Birger, som inte då visste vad försåt hertigarna planerade. I hemlighet väpnade sig nämligen hertigarnas män, och då kvällen kom tillfångatog de på hertigarnas befallning både Birger och hans drottning.
Hertigarna förde först Birger till Stockholm, men släpptes där inte in av det till Birger trogna borgerskapet. Valdemar och Erik tog därför Birger till Nyköpingshus för att där låta honom fängslas.
Under all uppståndelse som gripandet fört med sig på Håtuna, hade en hovsven vid namn Arvid Smålänning lyckats undgå hertigarna, och tagit med sig Birgers son Magnus bort från kungsgården. Kung Birgers son Magnus räddades till Danmark, där han togs om hand av kung Erik Menved.
Birger hölls fången till dess att han lovade att dela det dåvarande Sverige med Valdemar och Erik. Han släpptes fri endast efter det att han förlorat två tredjedelar av riket till sina bröder. Dessa händelser blev sedan kända som Håtunaleken.


1708Slaget vid Lesna.
Slaget vid Lesna eller Lesnaja var ett slag under stora nordiska kriget och stod den 28 eller 29 september 1708 (beroende på kalender) mellan en svensk här under Adam Ludwig Lewenhaupt av Sverige och en rysk här under Peter den store av Ryssland. Slaget blev en rysk seger och förnödenheterna som Karl XII behövde för framryckningen mot Moskva förstördes.

Slaget kom att stå vid Lesnaja (Liesna, Lesna) i nuvarande Vitryssland. Natten var regnig och kall och Lewenhaupts armé fick inta förhöjd stridsberedskap då ryssarna fanns i närheten. Vid fyratiden på morgonen anlände en spaningsrapport om att en större rysk styrka stod stridsberedd vid Propoisk. Vid elvatiden på förmiddagen utsattes delar av armén för skottlossning och svenskarna förlorade snabbt terräng. Ett svenskt motanfall sattes in och det ryska anfallet kom av sig.

Ryssarna anföll på två kolonner, varav den högra leddes av tsaren själv och den vänstra av furst Aleksandr Mensjikov. Den ryska styrkans överlägsenhet medförde att de bakre svenska förbanden tillfogades stora förluster och Hälsinge regementes andra bataljon blev i det närmaste utplånad. Det svenska infanteriet drogs tillbaka för att kavalleriet skulle kunna göra ett motanfall.

De Lewenhauptska trupperna formerade sig på fältet, varefter det rådde en timmes uppehåll i striderna. Vid fyratiden på eftermiddagen återupptogs striderna, men förhållandena försämrades när ett snöblandat regn började falla och solen var på väg att gå ner. Ryska kavalleritrupper anföll, men vek tillbaka för svenskarnas beskjutning. När mörkret föll drog sig ryssarna tillbaka och efter några timmar började Lewenhaupt utrymma och ta sig över bron över floden Lesnjanka. Trossen och artilleriet körde fast, bronskanonerna gömdes i sumpmarken och trängen lämnades kvar. En del soldater lämnade förbanden, plundrade trossen och försvann i alkoholens dimmor.


Vi firar födelsedag:
1927Rune Gnestadius, ("Gnesta-Kalle"), svensk radio-, tv-producent, programledare, musiker (dragspel) och kapellmästare.



1931Anita Ekberg, svensk skådespelare.



1956Sebastian Coe, brittisk friidrottare och konservativ politiker.



1967Brett Anderson, brittisk sångare.



1969Erika Eleniak, amerikansk skådespelare och fotomodell.




Vi lämnade er:
1560Gustav Vasa, svensk riksföreståndare 15211523 och kung av Sverige sedan 1523.


2010Tony Curtis, 85, amerikansk skådespelare.




Allt för nu

Vi är överallt

lördag 28 september 2013

Historiska händelser nu och då 28 September

1994 – Dagen döpt till ”Estoniadagen” av medierna då 859 personer omkommer vid Estoniakatastrofen, varav minst 500 svenska medborgare. Bara ca 150 personer undkom.

Estoniakatastrofen är olyckan då färjan och passagerarfartyget M/S Estonia förliste den 28 september 1994. Fartyget gick snabbt under i hårt väder under sin färd från Tallinn till Stockholm. Olyckan är den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten genom tiderna och en av de dödligaste över huvud taget under sent 1900-tal.

Enligt svenska rikskriminalpolisen fanns 989 personer ombord, varav 852 förolyckades. Av 552 svenskar ombord omkom 501.

Enligt haverikommissionens slutrapport kom det första tecknet på att något var i olag strax före kl. 01.00 EET, då vakthavande matros på rutinrond rapporterade en hård metallisk smäll från bogområdet. Matrosen stannade kvar ett tag men märkte inget speciellt. Han skickades senare efter båtsman för att kontrollera situationen men hann inte tillbaka till bildäck. Fartygets besättning märkte sannolikt aldrig att bogvisiret skadats eftersom det inte fanns några instrument på bryggan som visade att bogvisiret hade lossnat.

Strax efter klockan ett brast bogvisirets låsanordningar. Snart bröts också rampens låsanordningar sönder. När visiret föll lämnades rampen helt öppen för sjöarna och stora mängder vatten kunde strömma in på bildäck. Vatten på bildäck observerades på en monitor 01.10-01.15. Vid samma tid flydde en del passagerare, som hört ljuden, från sina hytter och såg också vatten, som sipprat in från bildäck. Vattnet fick fartyget att kränga och utveckla cirka 15° slagsida inom några minuter. Fartyget girades upp i vind och förbi vindögat, uppenbarligen för att minska slagsidan, medan farten minskades, men samtidigt kunde vattnet lättare slå in genom bogen. Slagsidan stabiliserades tillfälligt vid 20–30°.

Kl. 01.22, då fartyget befann sig på öppet hav mellan finska Utö och estniska Dagö, sände besättningen ut nödanropet Mayday. Jourhavande Ilkka Kärppälä vid Sjöräddningscentralen i Åbo registrerade anropet 01.24. Drygt sju minuter efter det första nödanropet försvann all radiotrafik med M/S Estonia.

Omkring 01.20 hade alla huvudmaskinerna stannat och fem minuter senare också huvudgeneratorerna. Fartyget drev med 40° rätt stabil slagsida med styrbords sida mot vinden. Vågorna slog mot fönstren på däck 4 och efter att vatten trängt in genom fönstren förvärrades slagsidan ytterligare. Vattnet antas ha nått bryggan vid 80° slagsida klockan 01.30. Nödgeneratorn upphörde att fungera, men nödbatterierna gav ännu begränsat ljus. Fartyget antas ha sjunkit helt klockan 01.48, uppenbarligen utan att man hunnit organisera någon utrymning. De som hunnit lämna fartyget var tvungna att simmande försöka ta sig till någon av livflottarna eller de fartyg som snart dök upp (det första 02.12) men inte hade effektiva metoder att få upp folk ur vattnet. Den första helikoptern anlände en knapp timme senare (03.05). Vattentemperaturen var 10–11°C­, det blåste kuling (storm senare på natten) och sjön gick hög.

Konspirationsteorier
Katastrofen har gett upphov till ett antal mer eller mindre välunderbyggda konspirationsteorier som har det gemensamt att de hävdar att katastrofen inte var en olycka. En del hävdar att bogvisiret öppnades med vilja för att dumpa smuggelgods, andra att fartyget sänktes med sprängladdningar. Förespråkare för dessa teorier hävdar även att makthavarna känner till vad som verkligen hände, men att det döljs av någon anledning. Den tyska journalisten Jutta Rabe hävdar att en hemlig, troligen rysk organisation sänkte Estonia för att hindra hemlig last från att nå USA via Sverige och anser det bevisat att M/S Estonia hade utsatts för sprängning. Hon bygger sitt antagande på metallurgiska analyser gjorda på en bit från Estonia som hon deltog i att bärga. Mer omfattande analyser av samma material utförda av Bundesanstalt für Materialforschung und -prüfung (BAM) ledde dock till slutsatsen att materialet inte uppvisade några spår från en explosion.

Enligt uppgifter från Tullverket använde svenska försvaret passagerarfartyget Estonia som transportmedel för hemlig militär utrustning. M/S Estonia hade två gånger, två respektive en vecka före förlisningen, haft transport av hemlig vapenutrustning.[39] Det har även framförts uppgifter om att fartyget användes för att transportera krigsmateriel från före detta Sovjetunionen i stor omfattning och spekulationer om att delar av en kärnreaktor skulle ha kunnat vara med på fartyget på olycksnatten, vilket skulle förklara varför regeringen inte ville bärga vraket eller fortsätta dykningarna.

Enligt SSPA-konsortiet som avslutade sin rapport "The final reports of the research studies on the sinking sequence of MV Estonia" (2008), rekommenderar forskarna att en ny inspektion av M/S Estonia genomförs och att man därvid bland annat inspekterar skrovet, lyfter bogrampen och tar upp minst tre fönster. Konsortiets rapport ger dock inte stöd åt konspirationsteorierna utan bekräftar till stora delar den officiella beskrivningen av Estonias förlisning.

I ett 69 sidor långt granskningsutlåtande av Den Oberoende Faktagruppen - Johan Ridderstolpe och Björn Stenberg - gjordes gällande att det protokoll, som bland annat låg till grund för Haverikommissionens slutrapport, från besiktningen av M/S Estonia före den ödesdigra avgången den 27 september 1994 hade förfalskats. Flera allvarliga anmärkningar fanns i protokollet och ZZ

Vi firar födelsedag:
1934Brigitte Bardot, fransk skådespelare.



1967Mira Sorvino, amerikansk skådespelare.



1968Naomi Watts, australisk skådespelare och filmproducent.



1979Bam Margera, amerikansk skateboardåkare och tv-programledare, känd från Jackass.



1987Hilary Duff, amerikansk skådespelare och popsångare.




Vi lämnade er:
1969Gustaf Raskenstam, svensk affärsman och sol och vårare, cancer.



2009 – Ulf Larsson, 53, svensk skådespelare, regissör och programledare.




Allt för nu

Vi är överallt

Tävling på gång

Jag tänkte anordna en tävling i samband med inlägg 400.  (Detta är nr397)

2st biobiljetter står på spel så var vakna inom kort!!



Allt för nu

Vi är överallt

fredag 27 september 2013

Historiska händelser nu och då 27 September

1900John Filip Nordlund döms till döden för massmordet ombord på ångaren Prins Carl, som han utförde natten mellan 16 och 17 maj samma år.
John Filip Nordlund, även Mälarmördaren, Svarte-Filip, Mordlund, född 23 mars 1875 i Säter, död 10 december 1900 i Västerås, var en svensk brottsling (massmördare) och den näst sista personen som avrättades i Sverige.

Den 17 maj 1900 begick Nordlund ett av de värsta dåden i svensk kriminalhistoria, nämligen massmordet på ångaren Prins Carl. Han hade kvällen innan stigit på båten i Arboga och löst en biljett till Stockholm. Hans bagage bestod av kniv, pistol och ett antal hänglås, med vilka han ämnade låsa båtens maskinrum. Enligt den plan som skildras i boken Mälarmördaren : historien om ett brott (1979) så hade han för avsikt att råna så många som möjligt på båten och få med sig skeppskassan, varefter han skulle sätta eld på båten för att dölja sitt brott. Planen lyckades han emellertid inte genomföra, delvis på grund av att några på båten förmådde dra till sig uppmärksamhet från en annan mälarbåt, Köping.

Facit av hans handlingar blev ändå omfattande: fyra döda (en femte avled efter en vecka på sjukhus), nio skadade (varav åtta överlevde) och en sönderslagen båt. Bytet blev 845 kronor, stulna från kapten Rönnlund (han fick inte tag i skeppskassan).

När ångaren Köping närmade sig Prins Carl flydde Nordlund i livbåten, och lyckades obemärkt ro i land. Han skall ha köpt nya kläder i Eskilstuna och med en hårsmån klarat sig från att bli gripen av polisen där. Han hade ursprungligen planerat att ta sig till Köpenhamn via Göteborg. Han kom dock aldrig längre än till Skogstorps järnvägsstation där han greps av tre poliser. Vid gripandet skall Nordlund ha yttrat fraser som "Detta var min hämnd på mänskligheten" och "Tur för er att jag inte kom med tåget, för då hade många fler dött"


Nordlund hade möjligheten att ansöka om nåd, men utnyttjade aldrig denna. Däremot skrev han ett brev till rätten om att han ansåg att han hade blivit felaktigt dömd för rån av personer han aldrig försökt råna. Högsta Domstolen meddelade i sitt utslag den 13 november 1900 att detta var utan avseende och att hovrättens dom var lagligen grundad. I väntan på avrättningen skall han ha besökts av både sin mor och pastor August Hylander, som var fängelsepräst på Långholmen, flera gånger. Enligt Karl Linges biografi över missionären Carl Andersson i Vaxholm skall även denne besökt Nordlund i fängelset. Det sista brevet till sin familj skrev han den 5 december, där han berättar att han sökt herrens förlåtelse för sina synder, därefter upphör kontakten med föräldrarna.

Nordlund avrättades klockan 08:00 på morgonen den 10 december på Västerås länsfängelse genom handbila. Skarprättare var A. G. Dalman som utförde sin femte och näst sista avrättning. Enligt boken Mälarmördaren är Nordlunds sista ord; "Gud vare mig syndare nådig och trygg i min Jesu armar". Då hans familj, och efterlevande, tog emot kroppen kom Nordlund att till skillnad från många andra avrättade fångar att begravas i vigd jord. Detta hade blivit lagligt först under 1860-talet och även efter detta var det ovanligt att så blev fallet.


1957Dag Hammarskjöld väljs om till FN:s generalsekreterare.
Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, jurist, adelsman, ämbetsman, diplomat och författare; dock mest känd som FN:s generalsekreterare från 1953 fram till sin död. Vidare var han ledamot av Svenska Akademien från 1953 samt tilldelades postumt Nobels fredspris 1961.

Dag Hammarskjöld föreslogs 31 mars 1953 av säkerhetsrådet med 10 röster av 11 till FN:s generalsekreterare, den 7 april 1953 valdes han till posten av generalförsamlingen med 57 röster av 60; efter fyra år omvaldes han 1957.

Hammarskjöld inledde sin tid som generalsekreterare med att få några amerikanska piloter som sedan Koreakriget suttit som fångar frisläppta från Kina; han sade själv att han fått frigivningen i födelsedagspresent av Kina 1955. Detta skedde efter att Hammarskjöld genomfört en större omorganisation inom kansliet, då han fick ett slut på tendenserna till McCarthyism som präglat företrädaren Lies ämbetstid, med USA-ledda rannsakningskommissioner och uppsägningar av personal. Han blev redan tidigt förknippad med "den tysta diplomatins strategi", om vilket han redogjorde för i sin årsrapport 1955. Bland de mera märkliga uppdragen han hade var 1960 då han lyckades övertala Fidel Castro att ta in på hotell i stället för att övernatta med sina mannar i FN:s trädgård i New York.

Natten mellan den 17 och 18 september 1961 var Dag Hammarskjöld på väg till ett möte med Tshombe i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Planet var en DC-6:a med svensk besättning från Malmö (rutten hölls dock hemlig) och Hammarskjöld med sällskap på 15 personer från FN, varav åtta svenskar. Med på planet fanns även Sture Linnér, Hammarskjölds närmaste man, men innan planet hunnit starta menade Hammarskjöld att det vore ett misstag om de båda reste tillsammans, varpå Linnér steg av. En mil från landningsbanan havererade planet, endast en person överlevde - den amerikanske sergeanten Harold Julian, medlem av FN:s säkerhetstjänst. Julian avled dock i sviterna av olyckan kort därefter.

Hammarskjölds kvarlevor flögs till Sverige, och han fick en TV-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Han gravsattes den 29 september 1961 i familjegravenGamla kyrkogården i Uppsala.

Den 16 oktober 1961 tillsatte FN en undersökningskommission för att utreda orsaken till olyckan. De teorier kommissionen testade var bland andra sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet och "den mänskliga faktorn". Rapporten lades fram 2 maj 1962 och häri fastslogs att man inte kunde finna bevis för någon teori men att man heller inte kunnat avfärda någon av dem.[12] Trots misstankarna om att FN:s generalsekreterare Hammarskjöld blivit mördad, är frågan fortfarande (år 2012) oklar, och vilka som i så fall skulle ha legat bakom är en gåta. Enligt en undersökning som Utrikesdepartementet lät göra under början av 1990-talet, verkar det mesta tyda på att piloten felbedömt höjden och flugit in i skogen. Sedan dess har andra uppgifter lagts fram, bland annat av en säkerhetskommission i Sydafrika som under slutet av 1990-talet påstod att det fanns uppgifter som tydde på att Dag Hammarskjöld blivit mördad.


Vi firar födelsedag:
1722Samuel Adams, amerikansk politiker och folkledare, organiserade ”Boston Tea Party”.



1951Meat Loaf, egentligen Marvin Lee Aday, amerikansk rockmusiker.



1956Lennart Jähkel, svensk skådespelare.



1972Gwyneth Paltrow, amerikansk skådespelare.



1984Avril Lavigne, kanadensisk sångare.




Vi lämnade er:
1808Wilhelm von Schwerin, greve, underlöjtnant i Svea artilleriregemente, sårades dödligt i slaget vid Oravais.

VvSchwerin.JPG

1986Cliff Burton, amerikansk musiker avled när bandets turnébuss välte nära Dörarp  i Sverige.




Allt för nu

Vi är överallt

torsdag 26 september 2013

Historiska händelser nu och då 26 September

1687Parthenontemplet i Aten blir till stora delar förstört, då det bombarderas av en venetiansk armé under ledning av Otto Wilhelm Königsmarck.
Parthenon är ett tempel som byggdes mellan 447 f.Kr. och 433 f.Kr.Akropolis i Aten som en hyllning till Pallas Athena för hennes skydd av staden Aten och Grekland under persiska krigen. Byggnadens officiella namn var Jungfru Athenas tempel men det kallades vanligen παρθένος (parthenos, ’jungfru’).
Parthenon ersatte ett äldre tempel som förstörts av perserna under en tid då Perikles styrde Aten. Arkitekterna bakom Parthenon hette Iktinos och Kallikrates.

Parthenon bevarades som den antika grekiska religionens viktigaste tempel i nära tusen år. Det var säkert intakt på 300-talet e.Kr., då det var lika gammalt som Notre Dame i Paris är nu, och betydligt äldre än vad Peterskyrkan i Rom är. Vid denna tid var dock Aten inte mer än en provinsstad i Romarriket, om än med ett storslaget förflutet. Någon gång under 400-talet plundrades den stora Athenastatyn av någon av kejsarna och togs till Konstantinopel, där den senare förstördes, möjligen under skövlingen av staden under det fjärde korståget 1204.

Kort efter detta omvandlades Parthenon till en kristen kyrka. Under bysantinsk tid var den Theotokos (Jungfru Maria) kyrka, och under det latinska riket var den en katolsk vårfrukyrka. I och med detta avlägsnades de inre pelarna och några av helgedomens inre väggar, och en absid uppfördes i den östra delen. Detta ledde oundvikligen till borttagande och skingring av vissa statyer. De som föreställde grekiska gudar togs troligtvis bort avsiktligt och kan ha förstörts.

1456 föll Aten i det Osmanska rikets händer och Parthenon konverterades igen, denna gång till moské. Osmanerna var vanligtvis respektfulla gentemot antika monument i deras områden och förstörde inte avsiktligen Atens fornminnen, men de gjorde heller inget för att skydda dem. Under krigstider användes en del av dem för att bygga murar och befästningar. En minaret uppfördes vid Parthenon, men annars var inget annat förstört. Europeiska besökare kunde under 1600-talet vittna om att byggnaden var bevarad i stort sett oskadd.

1687 drabbades Parthenon mycket hårt då Aten attackerades av venetier. Osmanerna befäste Akropolis och använde Parthenon som krutmagasin. Den 26 september samma år bombarderade artilleri, under den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarcks befäl, byggnaden och den exploderade delvis. Den inre strukturen förstördes, vad som var kvar av taket föll samman och några av pelarna, huvudsakligen på sydsidan, höggs av. Skulpturer föll till marken, och delar av dem såldes senare som souvenirer. Efter detta lämnades byggnaden oanvänd


1956Filmkrönikan har premiär i tv, programledare då: Arne Weise.
Filmkrönikan var ett program på Sveriges Television som informerade och recenserade film. Det hade premiär den 26 september 1956, med Arne Weise som programledare, och därefter tog Gunnar Oldin över.

Filmkrönikan har haft en mängd olika programledare under åren men den mest kände är Nils-Petter Sundgren, som ledde programmet 1963-1991 (ibland med Torsten Jungstedt som vikarie). Säsongen 1985/86 blev varje program cirka 1,5 timmar långt och sändes ungefär en gång i månaden, med Bim Clinell som assisterande programledare. En kort tid efter Sundgrens epok leddes programmet av Ulrika Knutson och Sven Hugo Pehrsson.

1992 lades programmet ned, men återuppstod 1994 och sändes därefter från Göteborg. Programledare var Gunnar Rehlin med Sara Kadefors som recensent. 1998 tog John Carlsson över. Carlsson, som egentligen saknade filmvetenskaplig bakgrund, lät sig biträdas av Helena von Zweigbergk, Jannike Åhlund och Ulrika Knutson, som turades om att recensera. År 2000 var det dags för Sara Wennerblom att bli programledare. Under Wennerbloms tid var Fredrik Sahlin fast recensent. Från våren 2003 till våren 2006 var Orvar Säfström programledare och recensent, från hösten 2004 assisterad av Emma Gray som recensent. Hösten 2005 tillkom Andreas Degerhammar, Göran Everdahl, C-G Karlsson, Jakob Marky, Sara Wennerblom och Helena von Zweigbergk samt våren 2006 Maria Kaneberg som recensenter. Hösten 2006 valde Säfström att lämna programmet och Helena von Zweigbergk tog över programledarrollen. Kritiken mot det nya programmet var hård och redan 2007 tog Navid Modiri och Andrea Reuter över som programledare.[1] Mottagandet blev dock inte bättre för denna upplaga och 2008 lades programmet ned för gott.

Programmet är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009).


Vi firar födelsedag:
1907Anthony Blunt, brittisk konsthistoriker och spion.


1948Olivia Newton-John, amerikansk sångare och skådespelare.



1980Daniel Sedin,Henrik Sedin, svenska ishockeyspelare.



1981Serena Williams, amerikansk tennisspelare.



1983Ebba Hultkvist, svensk skådespelare.




Vi lämnade er:
2003Robert Palmer, brittisk musiker.



2008Paul Newman, 83, amerikansk skådespelare och regissör.




Allt för nu

Vi är överallt

onsdag 25 september 2013

Historiska händelser nu och då 25 September

1066Slaget vid Stamford Bridge, då anglosaxarna under ledning av kung Harald Godwinson besegrar landstigande norrmän under kung Harald Hårdråde, vilken stupar i slaget.

Slaget vid Stamford Bridge utspelade sig i byn Stamford Bridge, East Riding of Yorkshire och anses i England ofta markera slutet på vikingatiden. Slaget ägde rum den 25 september 1066 efter att den norske kungen Harald Hårdråde och dennes hird hade landstigit i England med 300 skepp och, några dagar tidigare, besegrat jarlarna Edwin av Mercia och Morcar av Northumbria, vid Gate Fulford strax söder om staden York.

Kung Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson. Nitton dagar senare förlorade den sistnämnde själv sitt land och sitt liv i slaget vid Hastings. Slaget vid Stamford Bridge måste anses vara en av de mest betydelsefulla segrarna inte bara i det vikingatida perspektivet, utan också i det medeltida. Här kunde engelsmännen till sist svara emot vikingarna och deras taktik. Nordborna hade hittills kunnat förlita sig på sin taktik av snabba förflyttningar av välbeväpnade, förhållandevis stora trupper. Hastiga omgrupperingar besitter en stor del psykologisk verkan, vilken troligen hade givit vikingarna en nog så stor del i den framgångsrika krigföringen. Kanske lika stor del som själva segrarna. Engelsmännen hade nu kommit på att man själva, för att kunna möta denna taktik, snabbt måste kunna mobilisera sina styrkor för motangrepp. Det var denna taktik Harald Godwinson lyckades genomföra vid Stamford Bridge. Tre dagar senare landsteg Vilhelm Erövraren vid Pevensay Bay i närheten av Hastings. Detta var 40 mil att marschera för kung Haralds styrkor. Man försökte att upprepa den nyss vunna framgången över vikingarna (enligt Heimskringla var det ändå ytterligt nära att vikingarna vann slaget), men på grund av en rad omständigheter, kanske inte minst utmattning och övermod i olycklig kombination, förlorade man England vid Hastings.


1598Hertig Karl (sedermera Karl IX) besegrar Sigismund i slaget vid Stångebro under kriget mot Sigismund, vilket får till följd att Sigismund förlorar den svenska kronan och hertig Karl övertar ledningen av landet.

Slaget vid Stångebro utkämpades vid Stångebro i Sankt Lars socken strax utanför Linköping, den 25 september 1598, mellan hertig Karl (sedermera Karl IX), och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra Kriget mot Sigismund.

Slaget är känt för att vara den sista inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark. På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av en svensk kung, även om de senast nämnda styrkorna hade stora inslag av utländska soldater. Kungen Sigismund var dessutom hertig Karls brorson samt att det fanns medlemmar ur samma familj på båda sidorna.

Kriget mot Sigismund, konflikten mellan Sigismund och hertig Karl hade pågått i några månader. Nyligen hade Sigismund segrat i slaget vid Stegeborg, men avstått från att göra det mesta av segern, och därefter förflyttat sig med sina soldater till Stångån vid Linköping. Hertig Karls stridstörstiga armé följde efter och båda sidorna förstod att striden var nära.

Karl placerade sin styrka på västra sidan om Stångån. Sigismund följde exemplet och ställde upp sina 8 000 soldater på den östra sidan. En tjock dimma steg upp från ån och försvårade båda härarnas sikt. Sigismunds soldater spelade överlägsna och ropade ”Karl buskekrypare” till hertigen.

Efter en lång väntan, då båda härarna avvaktat i slagordning, stod inte Sigismunds armé ut längre. Vakter placerades vid åns två broar, Lilla och Stora Stångebro, och kanoner ställdes upp på den östra sidan. Den övriga styrkan gick in i Linköping.

En del historiker tror att Karl studerat fiendens rörelseschema och att han tagit hjälp av Linköpings borgmästare. Samtidigt som soldaterna tågade in staden, ringde storklockan i domkyrkan som en signal till svenskarna. Svenskarna gick till anfall och det visade sig snart att hertig Karl visste mycket om Sigismunds mäns förflyttningar.

Efter att hertig Karl lämnat ett falskt förhandlingsförslag med innebörden av en oönskad strid, drog sig Sigismunds styrkor tillbaka mot lägret vid andra sidan ån. Då fick två av hertigens officerare, Anders Lennartsson och Samuel Nilsson, order om att gå med en styrka mot Stora Stångebro för att attackera den återtågande armén i ryggen. En annan styrka, under ledning av Hans von Masenback och Anders Nilsson, gick mot Lilla Stångebro. Sigismunds brovakter hann slå larm om anfallet innan de röjdes ur vägen. Samtidigt löstes dimman upp och sikten blev klar.

Den polska ledningen sände Arvid Drake med Smålands ryttare mot Stora Stångebro och Västgöta ryttare samt fotfolket mot Lilla Stångebro. Sigismunds soldater inleder striden dåligt, varvid Arvid Drake med de småländska ryttarna trycktes tillbaka med stora förluster som följd. Hertig Karls män erövrade deras artilleri och förde det till en höjd vid Stora Stångebro.

Johan Gyllenstierna, en av Sigismunds anhängare, och den som förde adelsfanan, ville trots den svåra situationen göra ett anfall till mot Stora Stångebro. Han stoppades dock av Lindorm Ribbing som sade att adelsfanan endast skulle skydda Sigismund. Gyllenstierna förstod budskapet och avvaktade. Därmed hade Karl vunnit striden om Stora Stångebro.

Vid Lilla Stångebro rasade striderna fortfarande. Där hade Sigismunds män tagit sig över ån och sökt en bra position på en höjd på den östra sidan. Bakom en gärdsgård stod deras kanoner. Uppställningen visade sig vara lyckad. De attackerande anhängarna till hertig Karl tvingades snart retirera till en närliggande höjd, och en blodig strid uppstod när Sigismunds soldater följde efter.
Anders Lennartsson och hans soldater, som segrat vid Stora Stångebro och kommit till undsättning, gick genast till anfall mot Sigismunds fotfolk. Eftersom Sigismunds fotfolk inte fick någon ryttarhjälp kunde Lennartssons krigare bryta in i deras led och massakrera. De utlämnade fotsoldaterna började fly mot bron där det uppstod panik, samtidigt övertog hertig Karl Sigismunds artilleri vid Lilla Stångebro. Hertig Karl fick därmed total kontroll över slaget och Sigismunds trupper tvingades fly.

När Karl insåg att han segrat kastade han sig ner på marken och tackade Gud, samtidigt kom en man från Sigismund och bad om vapenstillestånd. Karl gav order om eldupphör och förhandlingar inleddes mellan parterna. Sigismund tvingades dra tillbaka sin här från Sverige och acceptera flera hårda krav. Efter det stränga fördraget träffades kungen och hertigen för en middag på Linköpings slott.

Följderna av slaget vid Stångebro blev att Sigismund flydde till Polen och att hertig Karl fick bättre kontroll när det gällde kampen för att avsätta kungen och själv ta makten. Slaget var alltså en avgörande punkt i Kriget mot Sigismund. Många Sigismundvänliga adelsmän togs också till fånga och avrättades senare under Linköpings blodbad 1600.


Vi firar födelsedag:
1946Johannes Brost, svensk skådespelare.



1951Mark Hamill, amerikansk skådespelare.



1963Mikael Persbrandt, svensk skådespelare.


1965Pia Hansen, svensk sportskytt.



1969Catherine Zeta Jones, amerikansk skådespelare.




Vi lämnade er:
1709Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental, volontär i svenska armén (karolinerna), nära vän till Karl XII.



1980John Bonham, brittisk trummis Led Zeppelin.




Allt för nu

Vi är överallt

tisdag 24 september 2013

Historiska händelser nu och då 24 September

1636Slaget vid Wittstock.
Slaget vid Wittstock utkämpades den 24 september 1636 (enligt juliansk tideräkning) eller 4 oktober (enligt gregoriansk tideräkning) mellan Johan Banérs armé och en allians av de kejserliga trupperna och den sachsiska armén. Slaget stod strax söder om staden Wittstock i Mark Brandenburg, omkring 80 km nordväst om Berlin.

Efter protestanternas nederlag i slaget vid Nördlingen 1634 var den svenska arméns närvaro i Tyskland hotad. Den tidigare bundsförvanten Georg I av Sachsen bröt med Sverige och ingick förbund med den katolske kejsaren. Även Danmark sällade sig till de krafter som försökte minska Sveriges inflytande i Tyskland. Den 12 september 1636 bröt den svenska armén upp från sitt läger i Parchim 80 km söder om Rostock. De följande dagarna präglades av ständiga marscher och kontramarscher för att positionera de egna styrkorna i ett så fördelaktigt läge som möjligt gentemot de katolska.

Den svenska armén bestod av 16.000 stridande soldater, varav en tredjedel var svenskar eller finnar, medan resten utgjordes av tyskar, skottar och engelsmän. Johan Banér, som förde befälet över den svenska armén, var en av sin tids största militära befälhavare. Han ledde själv den högra flygeln med hjälp av Lennart Torstenson. Som chef över den vänstra flygeln sattes generallöjtnant James King, som till sin hjälp hade Torsten Stålhandske. Den svenska centern, vilken inledningsvis stod som reserv, anfördes av den skotske generalen Alexander Leslie.

Inom den katolska och sachsiska armén kunde man inte enas om en gemensam befälhavare utan deras styrkor leddes av Hatzfeldt på högerflygeln, italienaren Marazzino i centern och Johan Georg I, som som vanligt ledde sina egen sachsiska styrkor på vänsterflygeln.
Den svenska högerflygeln gjorde en manöver och drog sina styrkor österut, och katolikerna tvingades förfölja dem och därigenom ge upp sina goda positioner. Den svenska vänsterflygeln lämnade slagfältet och den svenska centern (infanteriet) anföll fiendens center. Den svenska vänsterflygeln anföll i skymningen katolikernas center och krossade den.

Slaget vid Wittstock var en av Johan Banérs största segrar. Det var dock en dyrköpt seger med stora förluster särskilt bland de svenska och finska förbanden. Banér själv ansåg, att slaget så när hade förlorats på grund av kommendörens av reserven, Hans Vitzthum von Eckstädts, uppträdande. Vitzthum von Eckstädt hade ryckt fram med reserven mycket långsamt, trots Banérs tydliga order om omedelbart understöd.


1888Örebro kanal invigs.
Örebro kanal är en av de kortaste kanalerna i landet, endast 1,5 km lång. Den sträcker sig mellan Slussen och Örebro hamn, och utgör en uträtning och fördjupning av Svartån.

En av de mest prioriterade kommunala frågorna i Örebro under andra hälften av 1800-talet var sjöledens uppdragande till stadens centrum. Hamnen låg förut nere i Skebäck. I stadsfullmäktige ville man synkronisera arbetet till den stora sänkningen av Hjälmaren, vilken skedde 1887–1888. Arbetena med kanalen påbörjades våren 1886, och innebar bl.a. byggnaden av en sluss vid Skebäck. Efter kanalens tillkomst blev gamla hamnen i Skebäck benämnd Östra hamnen, den vid Hamnplan blev Södra hamnen (nuvarande Örebro hamn) och hamnen nordväst om Stora Holmen kallades Norra hamnen.

Kanalen invigdes den 24 september 1888. Under många år pågick ångbåtstrafik till och från Stockholm, samt till olika hjälmarhamnar. Den reguljära nyttotrafiken till Örebro hamn avstannade 1957, men fortfarande trafikeras kanalen och hamnen sommartid av utflyktsbåtar och andra passagerarbåtar.


Vi firar födelsedag:
1919Lennart Hyland, svensk radio- och tv-personlighet.



1941Linda McCartney, amerikanskfödd fotograf etc, Paul McCartneys fru 19691998.



1950Kristina Wayborn, svensk-amerikansk skådespelerska, Bondbrud och Fröken Sverige.



1965Anders Limpar, svensk fotbollsspelare i AIK 1998–1999 , VM-brons och kopia av Svenska Dagbladets guldmedalj 1994.



1977Linda Thorén, svensk porrskådespelare.



Vi lämnade er:
1996Mark Frankel, brittisk skådespelare.


2009Susan Atkins, 61, amerikansk mördare, medlem av ”Mansonfamiljen”.




Allt för nu

Vi är överallt