Mitt liv med AIK & LCHF: Historiska händelser nu och då 12 Februari

1993 – Två tioåriga pojkar kidnappar den knappt treårige pojken James Bulger från ett köpcentrum i engelska Liverpool, varpå de misshandlar och dödar honom vid ett järnvägsspår. På grund av både mördarnas och offrets låga ålder får fallet stor uppmärksamhet världen över och de båda förövarna Jon Venables och Robert Thompson döms till fängelse, ett straff de avtjänar i åtta år. Media beskriver pojkarna som ”monster” och hotbilden mot dem är så stark, när de 2001 släpps från fängelset, att de tvingas byta identiteter.

Fredagen den 12 februari 1993 befann sig Jon Venables (född 13 augusti 1982) och Robert Thompson (född 23 augusti 1982) på varuhuset New Strand Shopping Centre i norra Bootle i Liverpool. Ett flertal övervakningskameror registrerade de 10-åriga pojkarna som skolkade från skolan. Under dagen stal de olika varor, bland annat godis, en trolldocka, batterier och en burk med blå modellfärg. En av pojkarna medgav senare att de i varuhuset letade efter ett barn att röva bort och döda.

På fredagseftermiddagen åkte James Bulger med sin mor Denise från Kirkby till New Strand Shopping Centre för att handla. Omkring klockan 15:40 upptäckte modern att James var borta. Venables och Thompson hade lockat med sig honom, när modern för en kort stund var inne i en charkuteriaffär. En stillbild från en övervakningskamera anger tiden 15:42 då Venables och Thompson går ut ur varuhuset med Bulger. På bilden ses Venables hålla Bulgers högerhand, medan Thompson går framför dem.

De två pojkarna tvingade med sig Bulger på en drygt fyra kilometer lång promenad i Liverpool. Vid Leeds and Liverpool Canal höll de upp Bulger och släppte honom på huvudet, varvid han ådrog sig ansiktsskador. Under vandringen sågs pojkarna av 38 personer. Media kom att kalla dem för "Liverpool 38". Bulger hade en bula i pannan och grät, men de flesta av vittnena ingrep inte, då de antog att Bulger var Venables och Thompsons yngre bror. Två personer konfronterade pojkarna, men de ljög och sade att Bulger var deras yngre bror eller att de hade påträffat Bulger irrande omkring och var på väg till närmaste polisstation.

Efter att ha gått ett stycke längs Church Road i Walton bar pojkarna upp Bulger på ett järnvägsspår nära den nedlagda Walton & Anfield railway station, strax öster om Walton Lane. Här fortsatte pojkarna att misshandla Bulger. En av dem skvätte blå modellfärg i Bulgers vänstra öga. De sparkade honom, kastade tegelstenar och stenar på honom och slog honom i huvudet med en järnstång. Järnstången beskrevs under rättegången som någon typ av skarvjärn. Venables och Thompson skall även ha lagt batterier i Bulgers mun. Polisens utredare misstänkte, att brottet hade en viss sexuell anstrykning, då pojkarna hade tagit av Bulgers skor, strumpor, byxor och kalsonger. Rättspatologen Alan Williams vittnade om att Bulgers förhud var skadad.

Innan Venables och Thompson lämnade spårområdet, lade de Bulger över ett järnvågsspår så att ett tåg skulle köra över honom och få det hela att se ut som en olycka. Bulger dog kort efteråt, innan ett tåg körde över hans döda kropp och delade den vid midjan. Rättspatologen vittnade om att Bulger var död, innan tåget körde över honom. Bulgers illa tilltygade kropp påträffades två dagar senare, söndagen den 14 februari.

2005 – Den svenska versionen av musikalen Mamma Mia!, som bygger på popgruppen ABBA:s låtar, har premiär på Cirkus i Stockholm. Där spelas den fram till januari 2007 och när den efter en kort period i Göteborg i början av sommaren samma år läggs ner har den spelats 555 gånger och setts av över en miljon besökare.

Mamma Mia! är en brittisk musikal med manus av Catherine Johnson, baserad på ett urval av gamla Abba-låtar.

Musikalen hade urpremiär i London på Prince Edward Theatre den 6 april 1999. Den flyttade till Prince of Wales Theatre den 9 juni 2004 och spelas där fortfarande 2013.

Ett antal produktioner av Mamma Mia! har satts upp i ett otal versioner runt världen, bland annat på Royal Alexandra Theatre i Toronto 2000–2005, på Orpheum Theatre i San Francisco 2000–2001 (senare i Los Angeles och Chicago) med Broadway-premiär 2001 i New York (där den fortfarande spelas 2013), i Hamburg 2002 och i Stockholm (senare Göteborg) 2005-2007.

Musikalen handlar om tjugoåriga Sofie och hennes mamma Donna, som driver en taverna på en liten grekisk ö. Sofie ska gifta sig och vill att hennes pappa ska leda henne uppför kyrkgången. Men Donna vägrar säga något om Sofies far. Enligt mammans dagbok, som Sofie tjuvläser, finns det tre möjliga män som haft ett förhållande med Donna, så Sofie bjuder i hemlighet under sitt mammas namn in alla tre till bröllopet.

De tre männen anländer till ön dagen före bröllopet: Harry ”Head Banger” Blixt, Terje Barman, och Sam Birgersson. Harry är en bankman som alltid har nära till skratt, Terje en humoristisk norrman och Sam en arkitekt som hade en kärleksaffär med Donna men åkte hem för att gifta sig med en annan kvinna. Donnas gamla vänner Tanja, en rik kvinna som gift sig tre gånger, och Karin, ogift kvinna som älskar nattklubbssvängen anländer också till ön. För tjugo år sedan sjöng de tre i en egen sånggrupp: Donna and the Dynamos.

När Sofie först möter de tre männen och de förstår att det är hon och inte Donna som skickat inbjudningarna, blir de först mycket sura, men mjuknar därefter. Donna stöter på dem strax efter och blir mycket överraskad men glad när hon ser Terje och Harry. Men när hon får syn på Sam, blir hon rosenrasande, hon har fortfarande inte förlåtit honom för hans svek 20 år tidigare.

Sofie tror först att Terje är hennes pappa, då hans gammelfaster Sofia lämnade efter sig en stor summa pengar till Donna och Sofie (Donna säger att Sofie var döpt efter en Sofia, och att pengarna som krävdes för att bygga tavernan kom därifrån). Sofie ber Terje att leda henne fram på bröllopet, och han går med på det. Strax därefter förstår Harry och Sam vad som är i görningen, och söker upp Sofie var för sig, båda säkra på att de är Sofies pappa. Nu tror alla tre papporna att de ska leda Sofie upp för altargången.

Dagen därpå är Sofie i ett dilemma, och hon ber istället sin mor Donna, att leda henne fram vid bröllopet. Precis innan detta har hon och hennes blivande make Tom, ett gräl där de till slut kommer fram till att de inte känner varandra tillräckligt väl. Sam har mött Donna tidigt på morgonen och frågat bland annat om varför hon inte skrivit till honom och berättat att Sofie skulle gifta sig. Han möter Donna ännu en gång, när han fått reda på att Sofie bestämt sig för att Donna ska överlämna henne på bröllopet, och ett gräl utspelar sig mellan dem.

Före bröllopet är Karin och Terje ensamma i kyrkan. Terje säger, lite för sig själv, att det här med bröllop inte riktigt är hans grej. Men Karin inser då att hon är förälskad i honom, och han inser samtidigt att han är förälskad i henne. Det hinner gå väldigt långt innan allt tvärt avbryts genom att resten av bröllopsgästerna anländer.

På bröllopet är det till slut klarlagt att ingen vet vem som är Sofies pappa, men Sam, Terje och Harry säger att de är glada att få ha en tredjedel av Sofie som dotter. Det kommer också fram att Harrys ”bättre hälft”, som han nämnt flera gånger som kärleken efter Donna, inte är en ny kvinna utan en man vid namn Rolf. Han säger att Donna är den första och sista kvinna han någonsin älskat, och att han därför skulle vara lycklig om han fick vara Sofies pappa, om så bara till en tredjedel.

Sofie ångrar sig efter allt som hänt på bröllopet och vill inte gifta sig, utan drar med sig Tom på upptäcktsfärd ut i vida världen. Sam ropar dock tillbaka alla bröllopsgästerna. Han förklarar för Donna att han, sedan han svikit henne och rest hem till sin blivande fru för 21 år sedan, ångrat sig och snabbt rest tillbaka till ön. Men när han kom tillbaka hörde han att Donna hade stuckit iväg med en annan kille, så han åkte hem till Sverige igen och gifte sig. Han säger att han nu sedan länge är skild, och att han aldrig upphört att älska Donna. Sam friar, och till slut står bröllopet mellan Donna och Sam.

Vi firar födelsedag:
1945 – Maud Adams, svensk skådespelare