Idag öppnade Eriksdalsbadet kan tänkas att det blir solning och simträning under sommaren
Allt för nu
Vi är överallt
Visar inlägg med etikett Sport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sport. Visa alla inlägg
onsdag 21 maj 2014
söndag 11 maj 2014
Ett foto per dag
Foto 130
Startnr 1759 Ericsson inför ett regnigt Kungsholmen runt
Allt för nu
Vi är överallt
måndag 5 maj 2014
Inför AIK-Helsingborg
Då var det åter dags för fotboll på Friends Arena då AIK tar emot Helsingborg
Med det nya gräset hoppas jag att spelet kan komma tillbaka till en nivå som vi är vana vid.
Nu när lagen i toppen tappat poäng i denna omgång så har det öppna sig ett bra läge att plocka in på toppen
Truppen:
3 Per Karlsson, 4 Nils-Eric Johansson, 5 Panajotis Dimitriadis, 6 Alexander Milošević, 7 Eero Markkanen, 10 Celso Borges, 11 Nabil Bahoui, 13 Kyriakos Stamatopoulos (mv), 14 Kenny Pavey, 15 Robin Quaison, 16 Martin Lorentzson, 17 Ebenezer Ofori, 18 Noah Sonko Sundberg, 20 Ibrahim Moro, 21 Kennedy Igboananike, 25 Sam Lundholm, 28 Niclas Eliasson, 29 Anton Salétros, 35 Patrik Carlgren (mv), 36 Henok Goitom.
Teteh Bangura, Edward Owusu, Marko Nikolic och Nicklas Maripuu är inte med i matchtruppen.
Kan tänkas att uppladdningen blir på Dick Turpin eller någon av krogarna på Dalvägen
Allt för nu
Vi är överallt
Med det nya gräset hoppas jag att spelet kan komma tillbaka till en nivå som vi är vana vid.
Nu när lagen i toppen tappat poäng i denna omgång så har det öppna sig ett bra läge att plocka in på toppen
Truppen:
3 Per Karlsson, 4 Nils-Eric Johansson, 5 Panajotis Dimitriadis, 6 Alexander Milošević, 7 Eero Markkanen, 10 Celso Borges, 11 Nabil Bahoui, 13 Kyriakos Stamatopoulos (mv), 14 Kenny Pavey, 15 Robin Quaison, 16 Martin Lorentzson, 17 Ebenezer Ofori, 18 Noah Sonko Sundberg, 20 Ibrahim Moro, 21 Kennedy Igboananike, 25 Sam Lundholm, 28 Niclas Eliasson, 29 Anton Salétros, 35 Patrik Carlgren (mv), 36 Henok Goitom.
Teteh Bangura, Edward Owusu, Marko Nikolic och Nicklas Maripuu är inte med i matchtruppen.
Kan tänkas att uppladdningen blir på Dick Turpin eller någon av krogarna på Dalvägen
Allt för nu
Vi är överallt
söndag 27 april 2014
Ett foto per dag
Foto 117
Vackert väder då solen skiner ute betyder att det behövs putsas fönster innan jag skall titta på dubbla fotbolls matcher idag Liverpool-Chelsea följt av Häcken-AIK.. Blir nog en dryck i solen innan matcherna som idag kommer att ses på Läckerbiten
Allt för nu
Vi är överallt
tisdag 22 april 2014
Ett foto per dag
Foto 112
Nu börjar det närma sig Kungsholmen runt den 10 Maj så det fick bli en runda i det vackra vädret idag
Allt för nu
Vi är överallt
torsdag 10 april 2014
Historiska händelser nu och då 9 April
1865 – Det amerikanska inbördeskriget tar slut, genom att sydstatsgeneralen Robert E. Lee kapitulerar till nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant i tingshuset i Appomattox i Virginia. Därmed står nordstaterna som officiell segrare i kriget, men återuppbyggnaden av sydstaterna och av USA som enad nation tar många år och är än idag (2014) inte helt avslutad. En knapp vecka efter kapitulationen blir president Abraham Lincoln dessutom mördad av en fanatisk sydstatsanhängare.
Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865.
Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 stater i södern, hos vilka slaveri fortfarande var lagligt, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”). De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”) stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen.
Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.
Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med nio miljoner invånare inklusive fyra miljoner slavar, mot 21 nordstater med 28 miljoner invånare.
Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av fyra slavstater till. Båda sidor rustade upp arméer allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–62 var resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hämmade britterna från att ingripa. Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.
År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster, fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg och splittrade därmed konfederationen i två delar och förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väst, gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864 och organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaterna fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler befälet över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade dock sina planer i våldsamt motstånd och ledde belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resten av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta och marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckades, retirerade den konfedererade armén men förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.
År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades trots upprepade segrar tillbaka. Efter slaget vid Chattanooga kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade general William Tecumseh Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även Sherman Atlanta i Georgia (efter slaget vid Atlanta), varpå marschen gick österut, mot havet; Shermans marsch mot havet är ett klassiskt ”snitt med skäran” i militärhistorien. Sherman intog Savannah närmare kusten lagom till jul och skickade ett telegram till Lincoln med följande innebörd: ”I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah.” Sherman fortsatte senare norrut och intog Columbia, South Carolina. År 1865 retirerade Lee från Petersburg där en blodig belägring 15 juni 1864–2 april 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox, varefter Lee kapitulerade med hela sin armé inför general Grant vid Appomattox tingshus den 9 april. Den siste sydsstatsgeneralen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, vars kapitulation den 23 juni 1865 kan sägas ha varit det deffinitiva slutet på inbördeskriget.
1948 – Den colombianske liberale partiledaren Jorge Eliécer Gaitán, som kandiderar till den colombianska presidentposten, blir mördad av Juan Roa Sierra, som skjuter honom med tre skott. Detta leder till att upplopp utbryter i huvudstaden Bogotá och en uppretad folkmassa lynchar Sierra. Upploppet, som går till historien som Bogotazo, eskalerar sedermera och leder till ett tio år långt colombianskt inbördeskrig, som kommer att kallas La Violencia.
Bogotazo, spanska "ödeläggelse", "förstörelse", "undergång", var en av de våldsammaste kravallerna i Latinamerikas och Colombias historia, som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitán den 9 april 1948.
Händelserna tog sin början i huvudstadens centrum, precis utanför porten till den liberale ledaren Jorge Eliécer Gaitáns kontor, när en ung man vid namn Juan Roa Sierra besköt politikern. Tre kulor träffade Gaitán som dog bara några minuter efter att ha nått sjukhuset.
Vittnena till händelsen förvandlades till en blodtörstig mobb som genast tog upp jakten på förövaren och dödade honom. Denna händelse frammanade en nationell revolt mot den konservativa regeringen, ledd av Mariano Ospina Pérez, vars avgång man krävde.
Mordet gav upphov till en omfattande plundrings- och våldsvåg med epicentrum vid mordplatsen, vid Carrera séptima som först spred sig i staden för att senare spridas över hela Colombia. Mobben angrep allt som inte föll den i smaken: spårvagnar, kyrkor, regeringsbyggnader och så vidare.
Till en början försökte polismakten hålla revolten i schack men enigheten inom statsmakten sprack och en del poliser och soldater gick över till upprorsmakarnas sida medan den andra delen förblev de konservativa trogna och öppnade eld mot rebellerna.
Resultatet av hela händelsen var tusentals döda och skadade och en förstörd stad — detta var invigningen av en epok av våld på nationellt plan, La Violencia. Historikerna är mer eller mindre eniga över att denna episod i Colombias historia spelade och spelar en stor roll i skapandet av gerillarörelserna, FARC och ELN, som spelar en central roll i det politiska kaoset i dagens Colombia.
Vi firar födelsedag:
1957 – Seve Ballesteros, spansk golfspelare (död 2011)
1965 – Helen Alfredsson, svensk golfspelare
1974 – Johan Glans, svensk komiker
1990 – Kristen Stewart, amerikansk skådespelare
1998 – Elle Fanning, amerikansk skådespelare
Vi firar födelsedag:
1986 – Stig Johanson, 75, svensk skådespelare (född 1910) Åsa-Nisse-filmer där han spelade rollen Knohultaren.
Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865.
Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 stater i södern, hos vilka slaveri fortfarande var lagligt, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”). De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”) stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen.
Bakgrund
När Abraham Lincoln från republikanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydstaterna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildade Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades i huvudsak som ett krig för frigörelse från unionen respektive återställande av densamma, men under kriget kom även slaverifrågan in i bilden; de mer industrialiserade Nordstaterna erkände slavarnas frigivning i stater som kämpade mot unionen, men godkände fortsatt slaveri i de unionsstater som hade slaveri. Sydstaterna baserade sin ekonomi på upprätthållande av slaveriet. Majoriteten av sydstaterna menade att slaveriet inte kunde avskaffas i syd för då skulle en ekonomisk kollaps ske. Vidare var många fattiga vita i sydstaterna mot slaveriet, då detta pressade deras ekonomiska situation och försvårade möjligheterna att få arbete. Åter andra vita, t ex Robert E Lee, var motståndare till slaveri på rent moraliska grunder. En del fiendskap uppstod när det Demokratiska partiet, som ville bevara slaveriet, splittrades i två partier på just denna fråga och följaktligen förlorade valet på grund av just det.Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.
Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med nio miljoner invånare inklusive fyra miljoner slavar, mot 21 nordstater med 28 miljoner invånare.
Händelseförlopp
I presidentvalet 1860 hade det republikanska partiet, lett av Abraham Lincoln, en kampanj mot utökandet av slaveriet bortom de delstater där det redan existerade. Republikanerna förespråkade nationalism och i deras valprogram 1860 fördömde de hot om splittring som bekännelse för förräderi. Efter en republikansk seger, men innan den nya regeringen tillträdde den 4 mars 1861, förklarade sju delstater sin utbrytning och gick ihop och bildade Amerikas konfedererade stater. Både president James Buchanans avgående regering och den tillträdande regeringen bestred utträdets lagenlighet och betraktade det som uppror. De övriga åtta slavstaterna avvisade samtal om utbrytning vid denna tidpunkt. Inget land i världen erkände konfederationen.Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av fyra slavstater till. Båda sidor rustade upp arméer allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–62 var resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hämmade britterna från att ingripa. Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.
År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster, fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg och splittrade därmed konfederationen i två delar och förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väst, gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864 och organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaterna fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler befälet över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade dock sina planer i våldsamt motstånd och ledde belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resten av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta och marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckades, retirerade den konfedererade armén men förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.
År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades trots upprepade segrar tillbaka. Efter slaget vid Chattanooga kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade general William Tecumseh Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även Sherman Atlanta i Georgia (efter slaget vid Atlanta), varpå marschen gick österut, mot havet; Shermans marsch mot havet är ett klassiskt ”snitt med skäran” i militärhistorien. Sherman intog Savannah närmare kusten lagom till jul och skickade ett telegram till Lincoln med följande innebörd: ”I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah.” Sherman fortsatte senare norrut och intog Columbia, South Carolina. År 1865 retirerade Lee från Petersburg där en blodig belägring 15 juni 1864–2 april 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox, varefter Lee kapitulerade med hela sin armé inför general Grant vid Appomattox tingshus den 9 april. Den siste sydsstatsgeneralen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, vars kapitulation den 23 juni 1865 kan sägas ha varit det deffinitiva slutet på inbördeskriget.
1948 – Den colombianske liberale partiledaren Jorge Eliécer Gaitán, som kandiderar till den colombianska presidentposten, blir mördad av Juan Roa Sierra, som skjuter honom med tre skott. Detta leder till att upplopp utbryter i huvudstaden Bogotá och en uppretad folkmassa lynchar Sierra. Upploppet, som går till historien som Bogotazo, eskalerar sedermera och leder till ett tio år långt colombianskt inbördeskrig, som kommer att kallas La Violencia.
Bogotazo, spanska "ödeläggelse", "förstörelse", "undergång", var en av de våldsammaste kravallerna i Latinamerikas och Colombias historia, som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitán den 9 april 1948.
Händelserna tog sin början i huvudstadens centrum, precis utanför porten till den liberale ledaren Jorge Eliécer Gaitáns kontor, när en ung man vid namn Juan Roa Sierra besköt politikern. Tre kulor träffade Gaitán som dog bara några minuter efter att ha nått sjukhuset.
Vittnena till händelsen förvandlades till en blodtörstig mobb som genast tog upp jakten på förövaren och dödade honom. Denna händelse frammanade en nationell revolt mot den konservativa regeringen, ledd av Mariano Ospina Pérez, vars avgång man krävde.
Mordet gav upphov till en omfattande plundrings- och våldsvåg med epicentrum vid mordplatsen, vid Carrera séptima som först spred sig i staden för att senare spridas över hela Colombia. Mobben angrep allt som inte föll den i smaken: spårvagnar, kyrkor, regeringsbyggnader och så vidare.
Till en början försökte polismakten hålla revolten i schack men enigheten inom statsmakten sprack och en del poliser och soldater gick över till upprorsmakarnas sida medan den andra delen förblev de konservativa trogna och öppnade eld mot rebellerna.
Resultatet av hela händelsen var tusentals döda och skadade och en förstörd stad — detta var invigningen av en epok av våld på nationellt plan, La Violencia. Historikerna är mer eller mindre eniga över att denna episod i Colombias historia spelade och spelar en stor roll i skapandet av gerillarörelserna, FARC och ELN, som spelar en central roll i det politiska kaoset i dagens Colombia.
Vi firar födelsedag:
1957 – Seve Ballesteros, spansk golfspelare (död 2011)
1965 – Helen Alfredsson, svensk golfspelare
1974 – Johan Glans, svensk komiker
1990 – Kristen Stewart, amerikansk skådespelare
1998 – Elle Fanning, amerikansk skådespelare
Vi firar födelsedag:
1986 – Stig Johanson, 75, svensk skådespelare (född 1910) Åsa-Nisse-filmer där han spelade rollen Knohultaren.
2011 – Sidney Lumet, 86, amerikansk filmregissör (född 1924)
Allt för nu
Vi är överallt
onsdag 9 april 2014
tisdag 8 april 2014
Historiska händelser nu och då 7 April
1906 – Den svenska riksdagen antar en stavningsreform, som innebär att gammalstavningen tas bort från Sveriges skolor och myndigheter och att Svenska Akademiens ordlista över svenska språket ska ligga till grund för stavningen av svenska språket. Därmed avskaffas f, fv och hv som stavningar av v-ljudet och ersätts av enbart v (så att till exempel hvalf ska stavas valv), och dt ersätts av t eller tt för t-ljudet (så att till exempel rödt ska stavas rött). Pluraländelser på verb (till exempel vi gingo eller de stodo) avskaffas dock inte förrän under andra världskriget på 1940-talet.
Med gammalstavning brukar man i fråga om svenskan numera avse den stavningsnorm som tillämpades grovt räknat mellan åren 1801 och 1906. Det var den första egentliga stavningsnormen för svenska, eftersom man tidigare i större utsträckning tydde sig till eget godtycke vad gällde stavningen.
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) är en koncentrerad ordlista utan ordförklaringar i ett band. Första upplagan utgavs av Svenska Akademien år 1874 och den trettonde och senaste år 2006. Till och med den sjunde upplagan år 1900 var verkets namn Ordlista över svenska språket.
År 1906 infördes officiellt en stavningsreform, då gammalstavning med dt avlöstes av nystavning med t (tt), samt f, fv, hv och w alla ersattes av v. Bokstaven q utmönstrades helt, men kom att leva kvar i svenskan genom lånord från andra språk, t ex quisling, aquavit och queer (quisling kom snabbt med i ordlistan efter andra världskriget). Inom Svenska Akademien var meningarna delade om nyheterna, och ingenting hände egentligen förrän 1916, då man brådstörtat fick ge ut en mindre lista med ny stavning som motvikt till diverse inofficiella förteckningar som snabbt kommit ut på privat initiativ.
Det var egentligen först därefter som svenska språket genom SAOL fick en gemensam stavningsnorm. En ledstjärna var att stavningen någorlunda skulle avspegla uttalet i vardagligt tal för en majoritet av svenska folket. Därvid standardiserades stavningen för vissa ord på t ex e/ä. Det ledde till växlingar i bägge riktningar för ord som tidigare hade haft vacklande stavning både bland vanligt folk och i tryck - men däremot inte nödvändigtvis hade vacklat i SAOL. Exempelvis utmönstrades pels till förmån för päls medan pängar (använt av t ex Pär Lagerkvist i brev) reformerades till pengar och efventyr till äventyr. "Sverige" kunde vid början av 1900-talet stavas både Schwärje och Sverge - när Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige uppmanades hon av de pedagoger som beställt boken att använda namnformen Sverge, men vägrade.
Tidigare har bokstaven "w" sorterats in under "v" men från och med den trettonde upplagan (2006) avhandlas "w" som en egen bokstav, placerad mellan "v" och "x".
1971 – De båda kroaterna Miro Barešić och Anđelko Brajković tar sig in på Jugoslaviens ambassad i Stockholm och skottskadar ambassadören Vladimir Rolović, som avlider av skadorna den 15 april. De båda kroaterna är medlemmar i den fascistiska och extremnationalistiska rörelsen Ustaša och genomför dådet som ett led i kampen för att Kroatien ska bli fritt från Jugoslavien. Målet uppnås först 20 år senare, när Jugoslavien i början av 1990-talet faller samman och dess delstater blir självständiga.
De två gärningsmännen, Miro Barešić och Anđelko Brajković, 20 respektive 22 år gamla, tog sig in i ambassaden på Strandvägen, Stockholm, morgonen den 7 april, efter att ha kört dit i en bil tillsammans med tre andra kroater. Inne på ambassaden uppehöll de sig vid en pulpet i vänterummet. De hade innan dess frågat om blanketter för ansökan om sjömanspass och detta var troligtvis för att inte väcka misstankar.
När Barešić och Brajković såg att ambassadör Rolović hade anlänt och tagit av sig sin ytterrock i receptionen så drog de två männen sina pistoler, Barešić skrek "vi är beväpnade!" och slog Rolović över ansiktet med pistolen, trängde in Rolović i dennes arbetsrum och blockerade dörren. Därefter slogs han återigen över axeln av Barešić och tvingades ned i en stol. De två männen band ambassadören i stolen i armar, ben och kropp och drog ett tjockt läderskärp runt hans hals så att han skulle kvävas av sitt blod. Först avfyrades två skott inne i rummet, ett tredje skott som gick genom dörren träffade ambassadsekreterare Mira Stempilhar, och därefter avlossades ytterligare flera skott. Ambassadören hade träffats av pistolkulor i både ansiktet och magen. Enligt utredningarna efter mordet var det Brajković som tog upp sin pistol och satte i ambassadörens mun och avlossade ett skott när Barešić såg att polisen närmade sig. Barešić tog även upp ett porträtt av Tito som han sedan kastade ut genom fönstret.
Under den stund de var inne på Vladimir Rolovićs kontor vandrade de också ut till en av balkongerna och tittade ut genom fönstren under vilka folkmassor, media och räddningstjänst nu hade samlats. Enligt Barešićs utsagor i polisens vittnesmål samt Brajkovićs egna intervjuer med utredarna så gick Brajković ut på balkongen och urinerade på sina händer för att få bort blodet han fick på sig efter att ha bundit fast Rolović i stolen.
Polisen stormade ambassaden omedelbart, och lyckades övertala gärningsmännen att lägga ner sina vapen och låta sig gripas. De kastade ut sina pistoler genom dörren, greps, fördes ut och utanför byggnaden skrek de båda männen "länge leve Ante Pavelić!" och "leve den Oberoende staten Kroatien!"
Ambulansmän förde ut de skadade efter dådet. De båda andra som blev beskjutna överlevde, men ambassadör Rolović avled den 15 april av de skador han fått. En ambassadtjänsteman skadades av glassplitter när han hoppade ut genom ett fönster från byggnaden.
Tre andra kroater greps senare, bland annat när en av gärningsmännens kompanjoner besökte en polisstation för att försöka få reda på vart gärningsmännen hade tagits, två för delaktighet och en för att ha organiserat händelsen.
Vi firar födelsedag:
1941 – Gorden Kaye, brittisk skådespelare
1952 – Ewa Munther, svensk skådespelare och präst
1954 – Jackie Chan, kinesisk skådespelare
1956 – Maria Johansson, svensk skådespelare och regissör
1964 – Russell Crowe, australisk skådespelare
Vi lämnade er:
2012 – Mike Wallace, 93, amerikansk journalist, känd från bland annat nyhetsprogrammet 60 Minutes (född 1918)
2013 – Björn Lönnqvist, 68, svensk illusionist, konstnär, föreläsare och rekvisitör med artistnamnet Johnny Lonn (född 1944)
Allt för nu
Vi är överallt
Med gammalstavning brukar man i fråga om svenskan numera avse den stavningsnorm som tillämpades grovt räknat mellan åren 1801 och 1906. Det var den första egentliga stavningsnormen för svenska, eftersom man tidigare i större utsträckning tydde sig till eget godtycke vad gällde stavningen.
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) är en koncentrerad ordlista utan ordförklaringar i ett band. Första upplagan utgavs av Svenska Akademien år 1874 och den trettonde och senaste år 2006. Till och med den sjunde upplagan år 1900 var verkets namn Ordlista över svenska språket.
År 1906 infördes officiellt en stavningsreform, då gammalstavning med dt avlöstes av nystavning med t (tt), samt f, fv, hv och w alla ersattes av v. Bokstaven q utmönstrades helt, men kom att leva kvar i svenskan genom lånord från andra språk, t ex quisling, aquavit och queer (quisling kom snabbt med i ordlistan efter andra världskriget). Inom Svenska Akademien var meningarna delade om nyheterna, och ingenting hände egentligen förrän 1916, då man brådstörtat fick ge ut en mindre lista med ny stavning som motvikt till diverse inofficiella förteckningar som snabbt kommit ut på privat initiativ.
Det var egentligen först därefter som svenska språket genom SAOL fick en gemensam stavningsnorm. En ledstjärna var att stavningen någorlunda skulle avspegla uttalet i vardagligt tal för en majoritet av svenska folket. Därvid standardiserades stavningen för vissa ord på t ex e/ä. Det ledde till växlingar i bägge riktningar för ord som tidigare hade haft vacklande stavning både bland vanligt folk och i tryck - men däremot inte nödvändigtvis hade vacklat i SAOL. Exempelvis utmönstrades pels till förmån för päls medan pängar (använt av t ex Pär Lagerkvist i brev) reformerades till pengar och efventyr till äventyr. "Sverige" kunde vid början av 1900-talet stavas både Schwärje och Sverge - när Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige uppmanades hon av de pedagoger som beställt boken att använda namnformen Sverge, men vägrade.
Tidigare har bokstaven "w" sorterats in under "v" men från och med den trettonde upplagan (2006) avhandlas "w" som en egen bokstav, placerad mellan "v" och "x".
1971 – De båda kroaterna Miro Barešić och Anđelko Brajković tar sig in på Jugoslaviens ambassad i Stockholm och skottskadar ambassadören Vladimir Rolović, som avlider av skadorna den 15 april. De båda kroaterna är medlemmar i den fascistiska och extremnationalistiska rörelsen Ustaša och genomför dådet som ett led i kampen för att Kroatien ska bli fritt från Jugoslavien. Målet uppnås först 20 år senare, när Jugoslavien i början av 1990-talet faller samman och dess delstater blir självständiga.
De två gärningsmännen, Miro Barešić och Anđelko Brajković, 20 respektive 22 år gamla, tog sig in i ambassaden på Strandvägen, Stockholm, morgonen den 7 april, efter att ha kört dit i en bil tillsammans med tre andra kroater. Inne på ambassaden uppehöll de sig vid en pulpet i vänterummet. De hade innan dess frågat om blanketter för ansökan om sjömanspass och detta var troligtvis för att inte väcka misstankar.
När Barešić och Brajković såg att ambassadör Rolović hade anlänt och tagit av sig sin ytterrock i receptionen så drog de två männen sina pistoler, Barešić skrek "vi är beväpnade!" och slog Rolović över ansiktet med pistolen, trängde in Rolović i dennes arbetsrum och blockerade dörren. Därefter slogs han återigen över axeln av Barešić och tvingades ned i en stol. De två männen band ambassadören i stolen i armar, ben och kropp och drog ett tjockt läderskärp runt hans hals så att han skulle kvävas av sitt blod. Först avfyrades två skott inne i rummet, ett tredje skott som gick genom dörren träffade ambassadsekreterare Mira Stempilhar, och därefter avlossades ytterligare flera skott. Ambassadören hade träffats av pistolkulor i både ansiktet och magen. Enligt utredningarna efter mordet var det Brajković som tog upp sin pistol och satte i ambassadörens mun och avlossade ett skott när Barešić såg att polisen närmade sig. Barešić tog även upp ett porträtt av Tito som han sedan kastade ut genom fönstret.
Under den stund de var inne på Vladimir Rolovićs kontor vandrade de också ut till en av balkongerna och tittade ut genom fönstren under vilka folkmassor, media och räddningstjänst nu hade samlats. Enligt Barešićs utsagor i polisens vittnesmål samt Brajkovićs egna intervjuer med utredarna så gick Brajković ut på balkongen och urinerade på sina händer för att få bort blodet han fick på sig efter att ha bundit fast Rolović i stolen.
Polisen stormade ambassaden omedelbart, och lyckades övertala gärningsmännen att lägga ner sina vapen och låta sig gripas. De kastade ut sina pistoler genom dörren, greps, fördes ut och utanför byggnaden skrek de båda männen "länge leve Ante Pavelić!" och "leve den Oberoende staten Kroatien!"
Ambulansmän förde ut de skadade efter dådet. De båda andra som blev beskjutna överlevde, men ambassadör Rolović avled den 15 april av de skador han fått. En ambassadtjänsteman skadades av glassplitter när han hoppade ut genom ett fönster från byggnaden.
Tre andra kroater greps senare, bland annat när en av gärningsmännens kompanjoner besökte en polisstation för att försöka få reda på vart gärningsmännen hade tagits, två för delaktighet och en för att ha organiserat händelsen.
Vi firar födelsedag:
1941 – Gorden Kaye, brittisk skådespelare
1952 – Ewa Munther, svensk skådespelare och präst
1954 – Jackie Chan, kinesisk skådespelare
1956 – Maria Johansson, svensk skådespelare och regissör
1964 – Russell Crowe, australisk skådespelare
Vi lämnade er:
2012 – Mike Wallace, 93, amerikansk journalist, känd från bland annat nyhetsprogrammet 60 Minutes (född 1918)
2013 – Björn Lönnqvist, 68, svensk illusionist, konstnär, föreläsare och rekvisitör med artistnamnet Johnny Lonn (född 1944)
Allt för nu
Vi är överallt
måndag 7 april 2014
Historiska händelser nu och då 6 April
1896 – Sedan den franske greven och historikern Pierre de Coubertin två år tidigare har grundat de olympiska spelen, för att försöka öka förståelsen mellan världens länder och folk genom sportevenemang, invigs de första moderna spelen i den grekiska huvudstaden Aten (som en ärebetygelse åt Grekland, där de antika spelen hölls) och pågår fram till 15 april. Spelen hålls sedan vart fjärde år på olika orter världen runt, med undantag för 1916, 1940 och 1944, då de ställs in på grund av de pågående världskrigen.
Pierre de Coubertin, född 1 januari 1863 i Paris, död 2 september 1937 i Genève, var en fransk baron, idrottsledare, pedagog, författare och tidningsutgivare. Han skapade de moderna olympiska spelen.
Efter att nya arkeologiska fynd (kanske framför allt tysken Ludwig Curtius) ökat intresse för de antika olympiska spelen tillkännagav de Coubertin 1892 att de olympiska spelen skulle återupptas, och var med och bildade den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) 1894. de Coubertin var påverkad av det gamla grekiska idrottsidealet om samspelet mellan kropp och själ och blev tidigt övertygad om vikten av fysisk fostran för utvecklingen av unga människor. Han hävdade också betydelsen av internationella idrottstävlingar för att hindra stridigheter mellan nationerna och skapa fred.
Genom att de ursprungliga reglerna, föreslagna av Pierre de Coubertin själv, innebar att IOK-ordföranden skulle komma från det land där de olympiska spelen skulle hållas, blev greken Demetrius Vikelas kommitténs förste ordförande sedan denne övertygat IOK om att de första moderna spelen skulle hållas i Aten 1896. de Coubertin var därefter IOK:s ordförande mellan 1896 och 1925.
1948 – Finland och Sovjetunionen undertecknar ett fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, vilket ska gälla i tio år, men kommer att utgöra grunden för de finländsk-sovjetiska relationerna fram till 1992. Avtalet blir inte den försvarsallians, som man har funderat på sedan slutet på fortsättningskriget 1944, men den finländske presidenten Juho Kusti Paasikivi anser att det är ett sätt att säkra Finlands självständighet gentemot Sovjet och faktum är att Finland inte blir en sådan buffertstat som många andra östeuropeiska länder i Sovjets närhet blir under kalla kriget.
VSB-avtalet, Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet även Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, finska Ystävyys-, yhteistyö- ja avunantosopimus (YYA-sopimus), fördrag mellan Finland och Sovjetunionen som var basen för ländernas relationer 1948-1992.
Redan 1945 hade president Mannerheim börjat fundera på ett försvarsavtal mellan Finland och Sovjetunionen och statsminister Paasikivi stödde denna tanke. Men Sovjetunionen hade kommit överens med de andra allierade att inte ingå några avtal med något besegrat land innan fredsavtal hade slutits. När detta hade skett väntade man i Moskva på att Finland skulle ta ett initiativ i frågan men då var Paasikivi inte längre intresserad eftersom man börjat få ekonomiskt bistånd av USA. Men i ett brev den 22 februari 1948 föreslog Stalin för Paasikivi att länderna skulle ingå ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Paasikivi hävdade inför omvärlden att Sovjetunionen hade legitima säkerhetsintressen att försvara och utgick från att Sovjetunionen endast hade defensiva ambitioner och genom att gå Sovjetunionen till mötes kunde Finlands självständighet säkras.
Den 6 april 1948 undertecknades Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, VSB-fördraget. Fördraget skulle gälla i tio år och innebar att om någon försökte anfalla Sovjetunionen över Finlands territorium skulle Finland inom sitt territorium bekämpa denna fiende och kunna be Sovjetunionen om militärt bistånd. Trots namnet var det inte fråga om ömsesidigt bistånd, Finland förbehöll sig rätten att vara neutral vid krig mellan Sovjetunionen och andra stater om Finland inte anfölls.
Vi firar födelsedag:
1944 – Viveca Lärn, svensk författare och journalist
1958 – Stefan Gerhardsson, svensk komiker, medlem i komikerduon Stefan & Krister
1969 – Paul Rudd, amerikansk skådespelare Mike Hannigan i TV-serien Vänner.
1977 – Sara Svensson, svensk barnflicka och mördare, känd från Knutbydramat
1979 – Markus Krunegård, svensk sångare och låtskrivare
Vi lämnade er:
2013 – Elisabeth Palmstierna, 95, svensk hovmarskalk, prinsessan Lilians hovdam (född 1917)
2014 – Mickey Rooney, 93, amerikansk skådespelare (född 1920)
Allt för nu
Vi är överallt
Pierre de Coubertin, född 1 januari 1863 i Paris, död 2 september 1937 i Genève, var en fransk baron, idrottsledare, pedagog, författare och tidningsutgivare. Han skapade de moderna olympiska spelen.
Efter att nya arkeologiska fynd (kanske framför allt tysken Ludwig Curtius) ökat intresse för de antika olympiska spelen tillkännagav de Coubertin 1892 att de olympiska spelen skulle återupptas, och var med och bildade den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) 1894. de Coubertin var påverkad av det gamla grekiska idrottsidealet om samspelet mellan kropp och själ och blev tidigt övertygad om vikten av fysisk fostran för utvecklingen av unga människor. Han hävdade också betydelsen av internationella idrottstävlingar för att hindra stridigheter mellan nationerna och skapa fred.
Genom att de ursprungliga reglerna, föreslagna av Pierre de Coubertin själv, innebar att IOK-ordföranden skulle komma från det land där de olympiska spelen skulle hållas, blev greken Demetrius Vikelas kommitténs förste ordförande sedan denne övertygat IOK om att de första moderna spelen skulle hållas i Aten 1896. de Coubertin var därefter IOK:s ordförande mellan 1896 och 1925.
Att notera
- Amerikanen James Connolly blev den förste segraren i moderna olympiska spel. Han vann tresteg på 13,71 meter.
- Den förste grekiske OS-mästaren blev fäktaren Leon Pyrgos som vann master-klassen i florett.
- Den grekiske bonden Spyridon Louis vann den nya grenen maraton. Tiden var 2.58,50.
- De amerikanska bröderna John (1:a) och Sumner Paine (2:a) blev de första syskonen att placera sig etta och två i en olympisk gren, nämligen militärrevolver.
- Viggo Jensen blev, genom segern i tyngdlyftning (tvåhandslyft), Danmarks förste olympiske segrare.
- Sverige deltog med endast en man, Henrik Sjöberg. Fastän han då var Sveriges bäste längdhoppare och höjdhoppare, var han inte kandidat hos vare sig Svenska Idrottsförbundet eller något annat förbund. Han och hans förening tog saken i egna händer och ordnade anmälan och resan dit ner. Så kunde man göra på den tiden. Han deltog i 100 meter löpning, längdhopp där han slutade sexa på 5,80 meter, höjdhopp där han slutade fyra på 1,60 meter, diskus där han slutade sjua och hopp över häst. Fastän han placeringsmässigt var klart godkänd, återvände han helt okänd till Stockholm.
Sporter
_pictogram.svg){kind=small}
_pictogram.svg){kind=small}
Arenor
- Panathinaikostadion - friidrott, gymnastik, tyngdlyftning och brottning
- Zappeion - fäktning
- Kallithea - skytte
- Athens Lawn Tennis Club - tennis
- Neo Phaliron Velodrome - cykling
- Zeabukten - simning
1948 – Finland och Sovjetunionen undertecknar ett fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, vilket ska gälla i tio år, men kommer att utgöra grunden för de finländsk-sovjetiska relationerna fram till 1992. Avtalet blir inte den försvarsallians, som man har funderat på sedan slutet på fortsättningskriget 1944, men den finländske presidenten Juho Kusti Paasikivi anser att det är ett sätt att säkra Finlands självständighet gentemot Sovjet och faktum är att Finland inte blir en sådan buffertstat som många andra östeuropeiska länder i Sovjets närhet blir under kalla kriget.
VSB-avtalet, Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet även Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, finska Ystävyys-, yhteistyö- ja avunantosopimus (YYA-sopimus), fördrag mellan Finland och Sovjetunionen som var basen för ländernas relationer 1948-1992.
Redan 1945 hade president Mannerheim börjat fundera på ett försvarsavtal mellan Finland och Sovjetunionen och statsminister Paasikivi stödde denna tanke. Men Sovjetunionen hade kommit överens med de andra allierade att inte ingå några avtal med något besegrat land innan fredsavtal hade slutits. När detta hade skett väntade man i Moskva på att Finland skulle ta ett initiativ i frågan men då var Paasikivi inte längre intresserad eftersom man börjat få ekonomiskt bistånd av USA. Men i ett brev den 22 februari 1948 föreslog Stalin för Paasikivi att länderna skulle ingå ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Paasikivi hävdade inför omvärlden att Sovjetunionen hade legitima säkerhetsintressen att försvara och utgick från att Sovjetunionen endast hade defensiva ambitioner och genom att gå Sovjetunionen till mötes kunde Finlands självständighet säkras.
Den 6 april 1948 undertecknades Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, VSB-fördraget. Fördraget skulle gälla i tio år och innebar att om någon försökte anfalla Sovjetunionen över Finlands territorium skulle Finland inom sitt territorium bekämpa denna fiende och kunna be Sovjetunionen om militärt bistånd. Trots namnet var det inte fråga om ömsesidigt bistånd, Finland förbehöll sig rätten att vara neutral vid krig mellan Sovjetunionen och andra stater om Finland inte anfölls.
Vi firar födelsedag:
1944 – Viveca Lärn, svensk författare och journalist
1958 – Stefan Gerhardsson, svensk komiker, medlem i komikerduon Stefan & Krister
1969 – Paul Rudd, amerikansk skådespelare Mike Hannigan i TV-serien Vänner.
1977 – Sara Svensson, svensk barnflicka och mördare, känd från Knutbydramat
1979 – Markus Krunegård, svensk sångare och låtskrivare
Vi lämnade er:
2013 – Elisabeth Palmstierna, 95, svensk hovmarskalk, prinsessan Lilians hovdam (född 1917)
2014 – Mickey Rooney, 93, amerikansk skådespelare (född 1920)
Allt för nu
Vi är överallt
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)