söndag 23 mars 2014

Historiska händelser nu och då 23 Mars

1854 – En stor del av husen öster om Stora gatan i Örebro brinner ner, varvid över 60 gårdar försvinner i lågorna och nästan en fjärdedel av stadens innevånare blir hemlösa. Dock omkommer endast en person i branden.


Örebro stadsbränder, stadsvida eldsvådor i Örebro har inträffat flera gånger under historien, med de två senaste 1843 och 1854 är de mest omtalade.


Strax efter midnatt, natten mellan 22 och 23 mars 1854, uppmärksammades branden som utbrutit i färgarmästare Landbys färgeri sydväst om Storbron över Svartån. Troligen hade alltför het aska lagts i en förvaringslåda av trä. Innan den tidens bristfälliga brandutrustning hunnits framskaffas fick elden snabbt övertaget och spred sig fort i den västliga vinden, snart hade husen på Stora gatans (nuvarande Drottninggatans) östra sida antänts. Husen på västra sidan om Stora gatan klarade sig tack vare vindriktning och vattenbegjutning. Branden spred sig längs Svartån i ostlig riktning ner mot nuvarande Kungsgatan, då vinden övergick i nordlig och branden började sprida sig i sydlig och sydvästlig riktning längs båda sidor av Gamla gatan (nuvarande Köpmangatan) mot Stortorget. Fram på morgonen spred sig branden alltså i tre huvudriktningar. Eftersom vinden slagit om och folk från Hjälmarsberg under ledning av löjtnant Drakenberg anlänt med brandutrustning till Kungsgatan kunde eldens östra framfart hejdas. Eldfronten som gick åt sydväst kunde hejdas norr om rådhuset tack vare att rådhuset var av sten och att västra sidan av Stora gatan utsattes för vattenbegjutning av bokbindare Ström och hans frivilliga brandkår, som hade "förskaffat egen brandattiralj af dåtidens mäst mordäna och effektiva typ". Först när branden nått Stortorget började man fundera på att riva hus för att stoppa elden. Då sa en av stadens högsta myndighetspersoner de bevingade orden "Är det ej nog att husen brinna, skola de nu också rifvas ned". Den sydliga eldfronten spred sig dock över Stortorget, som då var bebyggt ända upp till nuvarande Köpmangatan, och fortsatte på båda sidor om Gamla gatan mot Våghustorget. När elden söder om Stortorget gick över på Stora gatans västra sida, då vinden blivit ostnordostlig, bekämpades den där av folk som kommit från Karlslund med egen brandutrustning och sprutor. 300 man från Kumla och Säbylund under ledning av baron Gerhard de Geer och kronolänsman tillika regementskommissarie Conrad Adlers anlände till Våghustorget med flera strålsprutor och annan brandmaterial. Hus revs för att bilda brandgator, fönster murades igen på stenhus och branden kunde slutligen hejdas vid Våghustorget. De många trähusen där Krämaren och stadsbiblioteket nu ligger kunde räddas. Men i de centrala stadsdelarna var förödelsen total. Endast hus av sten klarade sig såsom rådhuset, Nikolaikyrkan, Fenixhuset, det Bromsska huset vid Stortorget och några till, liksom också den s.k. Elgérigården vid Svartån och prästgården från 1741, uppförda av trä. 62 eller 92 (olika uppgifter i litteraturen) gårdar ödelades av branden. Värdet beräknades då till ca 2 miljoner kronor. Försäkringsbolagen betalade ut ca 516.000 kronor för nedbrunna byggnader och ca 151.000 kr för nedbrunnen egendom. En person omkom i branden, nålmakargesällen Olof Olsson. Av stadens ca 5.300 innevånare blev ca 1.200 utan bostad. De fick inkvarteras på norr i staden, i Karolinska skolan, i kyrkan, i hus som klarade branden och hos släktingar. Efter branden inrättades en nödhjälpskommitté som lyckades samla in 50.000 kronor i kontanter och kläder och förnödenheter till ett värde av 10 à 12.000 kronor till behövande. Militärer som passerade staden skänkte varsin dagsranson pengar till nödlidande. Ny stadsplan upprättades snart efter branden av ingenjör Gestrin och stadsarkitekt Fridolf Wijnbladh. En kommitté från staden besökte kung Oscar I och regeringen för att få ett stadsanslag för inköp av mark till allmänna platser. Ett anslag på 37.500 kronor erhölls och ett lån på lika mycket. Ett lån på 375.000 kronor erhölls för uppbyggnad av den brunna delen av staden enligt den nya stadsplanen. Byggnationen dröjde ett tag för helt nya tomtindelningar var tvungen att göras, marken jämnas ut och Stortorget förlängas österut till Trädgårdsgatan som en brandgata.










1980En folkomröstning om kärnkraftens framtid hålls i Sverige, varvid det finns tre alternativ (linjer), som alla förespråkar en avveckling av kärnkraften, men i olika takt. Krav på folkomröstning om kärnkraften har förts fram efter kärnkraftsolyckan i amerikanska Harrisburg året innan, men resultatet av omröstningen blir inte entydigt. Linje 2, som liksom linje 1 innebär, att kärnkraften ska avvecklas ”i den takt det är möjligt”, får flest röster, men riksdagen beslutar strax därefter, att kärnkraften ska vara avvecklad till 2010. Detta kommer dock inte att hållas och 2010 finns de svenska kärnkraftverken kvar – faktum är att riksdagen detta år beslutar att istället bygga ut kärnkraften i landet.


Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 i snabb takt, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut.


Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1, (behåll tills alternativ finns) 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ).


Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning. Det viktigaste politiska skälet för en folkomröstning var att den borgerliga regeringen var oeniga internt. Centerpartiet såg en avveckling som en mycket viktig fråga, medan de två andra partierna inte ställde upp på Centerpartiets linje. Man bestämde sig för att ha en folkomröstning och låta den styra, så att frågan inte skulle vara så splittrande för de borgerliga. Socialdemokraterna var också oeniga internt och ställde upp på en folkomröstning.


De politiska partierna i riksdagen sammanträdde i tre dagar för att formulera frågorna i folkomröstningen. Ordförande var statsminister Thorbjörn Fälldin (c). Ingvar Carlsson (s) har i efterhand hävdat att han i sin analys inför förhandlingarna kom fram till att det logiskt sett borde ha funnits fyra linjer. På nej-sidan ville många stänga kärnkraften omedelbart, men man var rädd att förlora många väljare som ansåg att detta skulle få alltför stora ekonomiska konsekvenser. Man samlade sig därför runt ett alternativ som förespråkade tio års avveckling (Linje 3). På ja-sidan fanns de som ville fortsätta att bygga ut kärnkraften. Inget parti vågade dock driva den linjen öppet och den blev därför inte representerad i folkomröstningen. Flera samhällsvetare samt politiker har efterhand erkänt att just avsaknaden av ett ja-alternativ gjorde omröstningen till nära nog en demokratisk charad.


Moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna förde separata förhandlingar för att formulera ett gemensamt ja-alternativ med innebörden att reaktorerna skulle få användas under sin tekniska livslängd, som uppskattades till 25 år. Dessa förhandlingar sprack slutligen främst på grund av att moderaterna inte kunde acceptera tilläggsförslagen: att samhället skulle äga kärnkraftverken och att så kallade övervinster från privat produktion av vattenkraft skulle dras in genom beskattning. Resultatet blev att moderaterna drev Linje 1, folkpartiet och socialdemokraterna Linje 2 och att centerpartiet, kds (nuvarande Kristdemokraterna) och vpk (nuvarande Vänsterpartiet) ställde sig bakom Linje 3.

Folkomröstningen

Linje 1

Denna linje företräddes av Moderata samlingspartiet. Kampanjgeneral var Per Unckel. I folkomröstningen röstade 18,9 procent av väljarna på linje 1.
På valsedelns framsida fanns följande text:
"I Sverige är nu sex kärnkraftsreaktorer i drift. Ytterligare fyra reaktorer är färdiga och två är under arbete.
Riksdagen har beslutat att en folkomröstning om kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skall hållas den 23 mars 1980. Omröstningen gäller tre olika förslag.
Jag röstar på förslag nummer 1.
Detta förslag innebär:
Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."
Observera att denna text är identisk med texten på framsidan av valsedeln för linje 2.
Valsedeln hade ingen text på baksidan.

Linje 2

Denna linje företräddes av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Linje 2 leddes av Hans Blix. I folkomröstningen röstade 39,1 procent av väljarna på linje 2.
På valsedelns framsida fanns följande text:
"I Sverige är nu sex kärnkraftsreaktorer i drift. Ytterligare fyra reaktorer är färdiga och två är under arbete.
Riksdagen har beslutat att en folkomröstning om kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skall hållas den 23 mars 1980. Omröstningen gäller tre olika förslag.
Jag röstar på förslag nummer 2.
Detta förslag innebär:
Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."
Observera att denna text är identisk med texten på valsedeln för linje 1.
På valsedens baksida fanns följande text:
"Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning."
Den sista punkten var kontroversiell och den viktigaste orsaken till att moderaterna inte ansåg sig kunna ställa sig bakom linje 2.

Linje 3

Denna linje företräddes av Centerpartiet, KDS och Vänsterpartiet kommunisterna. Linje 3:s ledare var Lennart Daléus. I folkomröstningen röstade 38,7 procent av väljarna på linje 3.
På valsedelns framsida fanns följande text:
"I Sverige är nu sex kärnkraftsreaktorer i drift. Ytterligare fyra reaktorer är färdiga och två är under arbete.
Riksdagen har beslutat att en folkomröstning om kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skall hållas den 23 mars 1980. Omröstningen gäller tre olika förslag.
Jag röstar på förslag nummer 3.
Detta förslag innebär:
NEJ till fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Avveckling av nuvarande sex reaktorer i drift inom högst tio år. En hushållningsplan för minskat oljeberoende genomförs på grundval av
- fortsatt och intensifierad energibesparing
- kraftigt ökad satsning på förnybara energikällor.
Reaktorerna i drift underkastas skärpta säkerhetskrav. Icke laddade reaktorer tas aldrig i drift.
Uranbrytning tillåts inte i vårt land."
På valsedelns baksida fanns följande text:
"Om pågående eller kommande säkerhetsanalyser så kräver, innebär detta förslag självfallet att omedelbar avstängning skall ske.
Arbetet mot kärnvapenspridning och atomvapen skall intensifieras. Ingen upparbetning tillåts och export av reaktorer och reaktorteknologi upphör.
Sysselsättningen ökas genom alternativ energiproduktion, effektivare energihushållning samt förädling av råvaror."


Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Man fastnade för denna tidpunkt eftersom Forsmark 3 och Oskarshamn 3, som skulle tas i bruk först 1985, antogs ha en teknisk livslängd på 25 år. Årtalet 2010 var inte formellt en del av någon av linjerna i folkomröstningen, men det kom att användas i kampanjen för Linje 2. Det stipulerade avvecklingsårtalet 2010 har nu passerat, men någon avveckling är inte förestående. Istället röstade riksdagen den 17 juni 2010 ja till att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, vilket alltså är strider mot alla alternativen, framförallt linje 3, vars definitiva tidsgräns för länge sedan löpt ut.


Se vidare texten om kärnkraftsfrågan i Sverige


Vi firar födelsedag:
1913Gustav Sjöberg, svensk fotbollsmålvakt (död 2003) debuten skedde mot Halmia 1932. Då var han 19 år och ansågs som det största målvaktslöftet som kommit fram inom fotbollen. Det är nog anledningen till att han behöll den ordinarie målvaktströjan i AIK i nära 18 år.




1929Roger Bannister, brittisk läkare och löpare, den förste som lyckades springa drömmilen (en engelsk mil på under fyra minuter)





1965Lars Bethke, svensk skådespelare, dansare, koreograf och regissör





1969Fredrik Nyberg, svensk alpin skidåkare



1976Keri Russell, amerikansk skådespelare







Vi lämnade er:
1980Jacob Miller, 23, jamaicansk reggaesångare och basist (född 1956)



2011Elizabeth Taylor, 79, brittisk-amerikansk skådespelare (född 1932)







Allt för nu


Vi är överallt

Inga kommentarer: