Historiska händelser nu och då 16 Mars

1792 – Den svenske kungen Gustav III blir skjuten av kaptenen Jacob Johan Anckarström på en operamaskerad på Kungliga Operan i Stockholm. Kungen avlider dock inte omedelbart, såsom konspiratörerna bakom dådet har hoppats på och mördaren blir snabbt infångad. Trots att man finner en hel grupp konspiratörer bakom det hela är det bara Anckarström (som höll i mordvapnet) som döms till döden och avrättas. Övriga konspiratörer döms till fästning och landsförvisning eller andra, mildare straff, sedan kungen knappt två veckor senare har avlidit av sina skador och tillstötande sjukdomar.


Gustav III, född 24 januari (enl. n.s.) 1746, död 29 mars 1792, var Sveriges konung 1771–1792. Han genomförde 1772 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland fick han dock stora problem inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa kretsar ytterligare. Detta ledde till sammansvärjningar för att döda honom, vilket till slut lyckades. Gustav III anses vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien. Han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.


Jacob Johan Anckarström, född 11 maj 1762 på Lindö gård, Vallentuna socken, Uppland, avrättad den 27 april 1792 på Skanstulls galgbacke, Södermalm, är känd för eftervärlden som kung Gustav III:s mördare. Efter mordet bytte familjen namn till Löwenström och sålde västra delen av godset Lindö för att skapa Löwenströmska sjukhuset, som en försoningsgåva till Sverige. På familjens vapensköld i Vallentuna kyrka skrapade de bort namnet Anckarström.


Mordet på Gustav III skedde den 16 mars 1792 då kapten Jacob Johan Anckarström sköt Sveriges konung Gustav III under en maskerad på Gustavianska operahuset i Stockholm. I den tidens tidningar kunde man sedan läsa;

”

Förliden fredag d. 16 mars 1792, kl. 3/4 till 12 om aftonen, då hans Kongl. Maj:t nyss var inkommen på maskeradbalen uti Kongl. Operahuset, hade en okänd mask infunnit sig uti trängseln af de masker, som samlat sig bakom konungen, och der aflossat en pistol hvars skott tagit ett stycke öfver venstra höften något ifrån ryggraden.

Sammansvärjningen

Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland, det hänsynslösa genomförandet av Förenings- och säkerhetsakten och hans självrådiga agerande under 1789 års riksdag bidrog till att öka det förbittrade hat mot kungen som ända sedan Gustav III:s statskupp 1772 fanns på många håll inom adeln. Under vintern 1791–92 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att avsätta kungen och reformera regeringssättet. I centrum för sammansvärjningen stod av allt att döma generalen Carl Fredrik Pechlin i vars hem på Blasieholmen planerna på en revolutionär omstörtning drogs upp. De konstitutionella reformplanerna planerades i en krets bestående av Pechlin, bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn och Johan Ture Bielke medan mordplanerna drogs upp i en mindre krets bestående av Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn. Det är oklart i hur stor omfattning mordplanerna var kända. I den vidare kretsen av revolutionärt sinnade adelsmän ansåg man sig inte vilja vara delaktiga i något så ohyggligt som ett kungamord, men var beredda att utnyttja situationen efter kungens undanröjande.


Attentatet möjliggjordes av att Anckarström, Ribbing och Horn också drevs av ett personligt hat mot kungen. Flera gånger i januari 1792 gjorde Anckarström i komplott med Horn och Ribbing försök att genomföra mordplanerna, men utan resultat. Senare föddes planerna på att genomföra ett attentat vid en offentlig maskeradbal på operan, först den 2 mars, och då detta visade sig vara olämpligt, den 9 mars. På kvällen den 9 mars blev det emellertid svår köld och endast få personer kom till maskeradbalen. De sammansvurna beslöt då att sätta sin plan i verket vid nästa operamaskerad, den 16 mars. Ribbing underrättade Pechlin om vad som var görningen. Denne sade sig då ha möjlighet att samla flera regementen i Stockholm och med hjälp av dem och en mängd personer ur borgerskapet verkställa en revolution. På morddagen samlades en rad av de i sammansvärjningen invigda hemma hos Pechlin och började planera vad som skulle ske så snart kungen var undanröjd. Ribbing, Horn och Anckarström träffades på eftermiddagen och kom överens om att alla tre skulle infinna sig på maskeradbalen. Anckarström gick därefter hem till sin bostad, där han laddade två pistoler med kulor, hagel och spiknubb samt slipade en slaktarkniv som han försåg med en hulling i spetsen. Tillsammans med Horn begav han sig därefter till operan. Båda var klädda i svarta dominos och vita masker, som de tagit på sig i Anckarströms rum. En stund efter de två kom Ribbing till operan.

Attentatet

Konungen och några av hans vänner skulle äta en lättare supé på kvällen den 16 mars 1792, innan de skulle ansluta till maskeradbalen. Själva supén hölls i Operan, den tidigare numera rivna operan, i den så kallade Kungsvåningens Drabantsal, som låg en trappa upp i huset bakom de fyra höga mittkolonnerna på fasaden mot Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). De som närvarade vid supén, förutom kungen själv, var hovstallmästaren Hans Henric von Essen, som satt på kungens högra sida, vakthavande kaptenen Gustaf Löwenhielm, som satt på kungens vänstra sida, kammarjunkarna George de Besche och Borgenstierna samt löjtnant Stiernblad satte sig ner på de övriga stolarna runt bordet.


Då supén närmade sig sitt slut kom pagen Tigerstedt med ett brev till kungen, som genast öppnade och läste det. Brevet var skrivet på franska, men i en översättning som gjordes efter mordet, löd inledningen:

”

Till Konungen – i största ödmjukhet. Värdes tillåta at en okjänd hvars penna är ledsagad igenom granlagenhetens och samvetets röst vågar taga sig den frihet att underrätta Er, med all möjelig upriktighet, det personer gifvas, så väl i Provincerne som här i staden, som ej andas annat än hat och hämnd emot Eder; jämväl till den ytterlighet at vilja förkorta Edra dagar, genom hvad mord som hälst. Man är högst förtretad se detta slå felt den sidsta masquerade men man är mycket glad at se en annan kungjord för idag. Rövarne älska intet lyktor: Det finnes intet mera tjenligt för Lönn-mord än natten och förklädningar. Jag vågar då anhålla hos Er, vid alt hvad heligt är i verlden, at upskjuta denna förbannade Bal, till de tider, som äro mera tjenlige för Eder så väl närvarande som tillkommande fördel....

„

Kungen stoppade brevet i fickan, och frågade pagen vem som lämnat det. Efter desserten visade kungen brevet, som var Carl Pontus Lilliehorns anonyma varningsbrev, för von Essen som blev mycket upprörd. Enligt Löwenhielm bad von Essen kungen att inte gå ner till balen. Kungen svarade honom: "Skola de få tro, att jag är rädd?". von Essen bad då att kungen åtminstone skulle bära ett harnesk under sina kläder. Kungen undanbad sig detta, och klädde på sig sin mask, trekantiga hatt och den tunna venetianska sidenkappan. På bröstet var kungens ordensstjärnor fullt synliga.

Kungen ställde sig efter detta i ett fönster, det så kallade oxögat, där han hade full överblick över teatersalen, samtidigt som alla där ner lätt kunde se honom. Där stod han i nästan en kvart, innan han sade till von Essen att: "Nu hade varit tillfälle att skjuta! Kom, gå vi ned, maskeraden synes ju glad och trevlig." Kungen gick nu arm i arm med von Essen ner genom den kungliga logen, bort utefter den första raden, och sedan ner på operans scen.

Orkestern som spelade under överinseende av musikdirektör Kluth, hade redan hunnit till sjätte kontradansen. Från sin plats i orkestern såg hovtrumpetaren Örnberg hur kungen snabbt omringas av män i svarta kappor, så kallade dominos, och vita masker. I höjd med kulisserna är kungen nästan helt omringad av de maskerade männen. En av dem sade till kungen på franska: "Bonsoir, beau masque!" ('God afton, vackre mask!'), därefter avlossade så Jacob Johan Anckarström skottet, laddat med metallskrot, på nära håll mot kungens rygg. Skottet föll precis mellan den trettonde och fjortonde takten i kontradansen, då Kluth, som hade hört ett ljud som inte riktigt stämde in, hastigt hade ritat in en krumelur i sitt partitur. Kungen vacklade till, men höll sig alltjämt i von Essen. Löwenhielm som hört skottet falla tar sig snabbt fram till kungen och frågar von Essen vad som hänt, han berättar att "en bov" skjutit konungen. Löwenhielm drog sin värja, och motade bort den påträngande folkmassan, samtidigt som de som var sammansvurna med Anckarström började ropa att elden var lös. Det var dock lönlöst då kungens stabsadjutant kapten Carl Fredrik Pollet med hög röst beordrade att dörrarna skulle stängas, något som omedelbart skedde.


Kungen som var vid medvetande sade: "Arrêtez-le mais ne lui faites pas mal!" ('Arrestera honom men gör honom inte illa!'), efter ett tag sade han "Je me sens faible, conduisez-moi dans mes appartements!" ('Jag känner mig svag, för mig till mina rum!'). Han togs då upp till sitt rum, där han kunde vila sig något.


Ganska omgående efter detta kom polismästaren Nils Henric Lilliensparre fort till platsen, där samtliga besökare demaskeras och antecknas.

Vilka dömdes?

Man beslöt att göra ett begränsat antal skydiga, men låta Anckarström få stå som syndabock inför folket, det statuerande exemplet. Det synes som om han särskilt understötts av grevarna Horn och Ribbing i sina planer på att undanröja kungen, och de dömdes till landsförvisning. Några andra medskyldiga hamnade på Karlstens fästning och Varbergs fästning (Pechlin) på livstid, men den egentliga listan hade kunnat göras lång. En av de medskyldiga var en av Pontus Liljehorns underlydande, en artilleriöverste vid namn Carl Fredrik Ehrensvärd. Han levde sedan i Danmark där han deltog i att utforma den norska konstitutionen som genererade den norska nationaldagen 17 maj. Adolph Ribbing stod bland publiken och hurrade i Frankrike då den franske kungen Ludvig XVI avrättades. Ribbing hade då gjort sig ett namn som kungamördare. "Den vackre kungamördaren" kallades han, bland annat av Germaine de Staël (tidigare Germaine Necker).
Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff: "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".


Vi firar födelsedag:
1970 – Joakim Berg, svensk kompositör och textförfattare, gitarrist och sångare i gruppen Kent

1971 – Jakob Öqvist, svensk ståuppkomiker, radiopratare och programledare





1974 – Johan Widerberg, svensk skådespelare





1976 – Susanne Ljungskog, svensk cyklist





1990 – James Bulger, brittisk pojke och uppmärksammat mordoffer (död 1993)







Vi lämnade er:
1935 – John Macleod, 58, brittisk fysiolog, upptäckare av insulin, mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1923 (född 1876)





1940 – Selma Lagerlöf, 81, svensk författare, mottagare av Nobelpriset i litteratur 1909, ledamot av Svenska Akademien sedan 1914 (född 1858)







Allt för nu


Vi är överallt