måndag 10 mars 2014

Historiska händelser nu och då 10 Mars

1906 – Vid en gruvolycka i Courrières i norra Frankrike omkommer 1 099 arbetare, däribland många barn. Det är den värsta gruvolyckan i Europas historia, räknat i förluster i människoliv, och den näst värsta i världshistorien (endast överträffad av olyckan i Benxihu i Kina 1942, som kräver 1 549 dödsoffer). Under timmarna efter olyckan lyckas omkring 600 överlevande ta sig upp till markytan, men så sent som tre veckor senare hittas 13 överlevande, som har varit instängda i rasmassorna och den siste överlevanden räddas den 4 april.

Gruvolyckan i Courrières inträffade den 10 mars 1906 i gruvan i Courrières i departementet Pas-de-Calais i norra Frankrike. Det är den värsta gruvolyckan i Europas historia, då den krävde 1 099 gruvarbetares liv, varav många var barn, och den näst värsta i världshistorien, endast överträffad av gruvolyckan i Benxihu i Kina den 26 april 1942, som krävde 1 549 dödsoffer. En dammexplosion, vars orsak inte är fastställd, ödelade den kolgruva, som drevs av företaget Compagnie des mines de houille de Courrières (grundat 1852) mellan byarna Méricourt (404 dödsoffer), Sallaumines (304 dödsoffer), Billy-Montigny (114 dödsoffer) och Noyelles-sous-Lens (102 dödsoffer), ungefär 2 kilometer öster om Lens i departementet Pas-de-Calais (omkring 22 mil norr om Paris).

En stor explosion hördes strax efter klockan halv sju på morgonen lördagen den 10 mars 1906. En hiss vid schakt 3 slungades upp till ytan och skadade en lave. Fönster och tak krossades vid schakt 4 och en hiss, som hissades upp från schakt 2 var full av döda eller avsvimmade arbetare.

Utlösande orsak

Det anses allmänt att det stora flertalet dödsoffer och förödelsen orsakades av en koldammsexplosion, som svepte genom gruvan. Det har dock aldrig fastställts vad som fick koldammet att antändas. Två hypoteser har dock framlagts:
  • En olycka i samband med hanterandet av sprängämnen.
  • Antändning av metangas av en gruvlykta.
Det finns omständigheter till stöd för båda hypoteserna. Sprängning pågick i det område, som explosionen antogs ha börjat i, efter att de försök man hade gjort föregående dag med att vidga en gruvort hade övergivits, eftersom de inte var framgångsrika. Många arbetare i gruvan använde lyktor med öppna lågor (till skillnad från de dyrare Davylamporna), trots risken för gasexplosioner. Gruvinspektören Monsieur Delafond skrev i sin rapport:
Den främsta orsaken till katastrofen i Courrières kan inte fastställas med absolut säkerhet. Detta är vanligtvis vad som händer vid katastrofer, där alla vittnen till händelsen är försvunna.

Räddningsförsök

Räddningsförsök inleddes snabbt samma morgon som olyckan inträffade, men de försvårades på grund av bristen på utbildade gruvräddare i Frankrike vid denna tid, och av katastrofens gigantiska proportioner: åtminstone två tredjedelar av arbetarna i gruvan vid tiden för explosionen hade förolyckats och många överlevande var rökskadade. Experter från Paris och Tyskland anlände den 12 mars. De första begravningarna hölls den 13 mars under en för årstiden oväntad snöstorm, varvid 15 000 personer närvarade. Begravningarna kanaliserade den ilska, som gruvsamhället kände mot gruvföretagen och de första strejkerna i Courrièresområdet började nästa dag. De spreds snabbt till andra områden i Pas-de-Calais och Nord.

Att räddningsarbetet gick långsamt ökade på spänningen mellan gruvsamhället och företaget. 1 april hade endast 194 kroppar förts upp till ytan. Det gick många rykten och anklagelser om att Compagnie des mines de Courrières avsiktligt fördröjde öppnandet av igenfyllda schakt, för att inte riskera kolbränder (och alltså rädda kolådrorna); senare studier har visat, att sådana rykten var överdrivna. Gruvan var ovanligt komplex för sin tid, då de olika lavarna var sammanbundna av underjordiska orter i flera nivåer. Detta komplexa system var tänkt att hjälpa räddningsarbetare i händelse av en olycka – det underlättade otvetydigt för kolet att föras upp till ytan – men faktum är att det bidrog till den stora förlusten av människoliv, genom att dammexplosionerna då kunde färdas längre, och sedan ökades på av de rasmassor, som räddningsarbetarna var tvungna att forsla bort. Omkring 110 kilometer tunnlar tros ha blivit berörda av explosionen. Gérard Dumont från Centre historique minier de Lewarde har påvisat att de ritningar som fanns över gruvan vid tiden för explosionen var svåra att tolka; vissa av dem mätte orternas djup i förhållande till markytan, andra i förhållande till havsnivån.

Överlevande

Omkring 600 arbetare nådde ytan under timmarna efter explosionen. Många av dem var allvarligt brända och/eller rökskadade.

En grupp på tretton överlevande, som sedermera fick namnet Les rescapés, hittades av räddningsarbetarna den 30 mars, 20 dagar efter olyckan. De hade först överlevt genom att äta av offrens lunchlådor, senare genom att slakta en av gruvhästarna. De två äldsta (39 och 40 år gamla) tilldelades Hederslegionen och de övriga elva (inklusive tre, som var yngre än 18 år) tilldelades Guldmedaljen för mod. En sista överlevande hittades den 4 april.





1974 – Nästan 30 år efter andra världskrigets slut förmås den japanske underlöjtnanten Hiroo Onoda på ön Lubang Island i Filippinerna gå med på att ge upp kampen för Japans räkning. Under de år som har gått sedan krigsslutet har han vägrat acceptera att kriget skulle vara över och det är först sedan hans gamle befälhavare kommer till ön och personligen entledigar honom från krigstjänsten, som han går med på att kapitulera.

Hiroo Onoda, född 19 mars 1922 i Kamekawa i Wakayama prefektur, död 16 januari 2014 i Tokyo, var en japansk underrättelseofficer i kejserliga japanska armén som stred i andra världskriget och gav inte ge upp vid krigsslutet 1945. År 1974 reste hans före detta befälhavare från Japan för att personligen beordra honom om att lägga ned vapnen. Onoda hade tillbringat nästan 30 år i Filippinerna.

Försvaret av Luzon

Onoda blev i december 1944 underställd 14:e arméns speciella underrättelseavdelning. Onoda fick därvid order att bege sig till Lubang, för att där överta ledningen av Lubangs garnison och inleda gerillakrigföring. Avsikten var att försvåra det amerikanska anfallet mot Luzon som var nära förestående. Onoda förbjöds att dö för egen hand och fick beskedet att oavsett hur lång tid det skulle ta skulle han bli upphämtad. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

Då de amerikanska trupperna i februari 1945 landsteg på Lubang delade Onoda upp sina styrkor i mindre grupper och inledde den gerillakrigföring han blivit beordrad. Efter den japanska ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt amerikanska och filippinska militären övertyga Onoda om att kriget var slut. Han betraktade dock detta endast som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade Onoda de japanska försöken att övertyga honom att kriget var slut som gjordes vid upprepade tillfällen. Vid en expedition 1959 medverkade Onodas bror och 1972 medverkade hans far, dock utan resultat.

Efter andra världskriget

I april 1946 kapitulerade den sista japanska avdelningen om 41 man på Lubang. Vid denna tidpunkt bestod Onodas grupp av vicekorpral Yuichi Akatsu, korpral Shoichi Shimada, vicekorpral Kinshichi Kozuka samt Onoda själv. De var därefter de enda kvarvarande japanska soldaterna på Lubang. Akatsu kapitulerade (deserterade skriver Onoda) 1949. Shimada dödades 1954 och Kozuka 1972, av filippinska poliser. Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanska studenten Norio Suzuki lyckades etablera kontakt med honom.

Två veckor efter kontakten återvände Suzuki till Lubang med bokhandlaren, tidigare majoren, Yoshimi Taniguchi, Onodas tidigare överordnade, som den 9 mars 1974 läste upp Onodas slutliga order. Den 10 mars kapitulerade Onoda formellt vid radarbasen på Lubang. Han överlämnade senare sitt svärd till president Ferdinand Marcos som dock återlämnade svärdet och benådade Onoda för alla aktiviteter under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring.

Efter kapitulationen

Onodo hade svårt att förlika sig med det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola.


Vi firar födelsedag:
1940Chuck Norris, amerikansk skådespelare



1957Shannon Tweed, kanadensisk-amerikansk skådespelare och fotomodell



1958Sharon Stone, amerikansk skådespelare



1964Neneh Cherry, svensk popsångare och artist



1974Jörgen Brink, svensk längdskidåkare och skidskytt, 3-faldig vasaloppsvinnare




Vi lämnade er:
1948Jan Masaryk, 61, tjeckoslovakisk politiker, Tjeckoslovakiens utrikesminister sedan 1940 (självmord eller mördad) (född 1886)



2013Lilian, 97, svensk prinsessa, hertiginna av Halland (född 1915)




Allt för nu

Vi är överallt

Inga kommentarer: