1973 – Rättegång inleds mot de sju män, som står åtalade för att ha placerat ut avlyssningsutrustning i det amerikanska demokratiska partiets högkvarter under presidentvalet året innan, en händelse som går till historien under namnet Watergateskandalen.
Den 17 juni 1972 arresterades fem män: tre exilkubaner och två amerikaner, James McCord och Frank Sturgis, efter att ha gripits på bar gärning för ett inbrott i det demokratiska partihögkvarteret i Watergate. Dessa fem och två personer i republikanernas kampanjorganisation, Gordon Liddy och E. Howard Hunt fälldes i domstol 15 september 1972. Att få fram information om sina politiska motståndares avsikter inför valet senare samma år torde ha varit motivet till inbrottet. En tid senare började hela skandalen nystas upp, men det tog en tid innan kopplingarna till Nixon och hans stab stod klara, och affären fick därför inte alltför stor inverkan på presidentvalet i USA 1972 som vanns av Nixon, som i januari 1973 påbörjade en andra mandatperiod som president.
Det har i efterhand framkommit att Gordon Liddy redan dagen efter inbrottet kontaktade justitieminister Richard Kleindienst och försökte förmå honom att frige de fem som hade gripits, men att Kleindienst vägrade.
Journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på tidningen Washington Post lyckades genom hårt arbete avslöja att Vita huset var inblandat i inbrottet, och förmodligen även presidenten själv. Avslöjandet skedde med hjälp av en centralt placerad källa som fick pseudonymen Deep Throat. Identiteten på källan var okänd fram till den 31 maj 2005, då den före detta FBI-agenten Mark Felt avslöjade sig som den mytomspunna källan.
Den bakomliggande orsaken till hans uppgiftslämnande tros enligt vissa vara att Nixon förbigått honom vid tillsättandet av FBI-chef efter J. Edgar Hoover.
Under 1973 utvecklades Watergateaffären i flera steg. Efter mediers avslöjanden om att centralt placerade personer hade arrangerat inbrottet, tillsatte USA:s senat en särskild kommitté för att granska händelserna. Kommittén verkade 1973-1974 och höll sina första TV-sända förhör 17 maj 1973, men redan 30 april 1973 hade tre av Nixons rådgivare, H. R. Haldeman, John Ehrlichman och John Dean, avgått respektive avskedats för sin kännedom om eller inblandning i affären. Samma dag avgick Richard Kleindienst från sin post som justitieminister. Den nye justitieministern Elliot Richardson utsåg 19 maj 1973, med Nixons goda minne, Archibald Cox som särskild Watergateåklagare med oberoende ställning.
Sedan det hade klarlagts att Nixons medarbetare haft kännedom om Watergate-inbrottet kom frågan om Nixons personliga kännedom om inbrotten att bli en viktig fråga i de fortsatta senatsförhören. Den 13 juli 1973 framkom det att det fanns system för automatisk bandinspelning i Vita huset, inklusive Ovala rummet, presidentens eget arbetsrum. Efter detta avslöjande begärde åklagaren för Watergateaffären, Archibald Cox, via ett föreläggande att få ut banden. Med hänvisning till presidentens legala ställning vägrade Nixon att lämna ut banden och beordrade (via Elliot Richardson) Cox att dra tillbaka sitt föreläggande, trots att Nixon själv hade sett till att Cox skulle ha en oberoende ställning. Istället erbjöd Nixon 19 oktober 1973 en kompromiss som innebar att den demokratiske senatorn John C. Stennis, men enbart han, skulle få lyssna på banden och sedan summera innehållet. När Cox vägrade att gå med på denna kompromiss, beordrade Nixon sin justitieminister Richardson att avskeda Cox. Richardson vägrade och avgick istället själv 20 oktober 1973. Även den biträdande justitieministern William Ruckelshaus vägrade att avskeda Cox och avgick samma dag. Den som stod näst i rang inom justitiedepartementet var Solicitor General (ungefär motsvarande justitiekansler) Robert Bork, och även han avsåg att avgå hellre än att avskeda Cox. Richardson och Ruckelshaus rådde honom emellertid att följa presidentens order, hellre än att tömma justitiedepartementet på fler chefer. Anledningen till detta var att både Richardson och Ruckelshaus i senatsförhör hade försäkrat att de inte skulle ingripa i Watergateutredningen, men att Bork inte hade avgivit några sådana löften. Nixon utsåg därför Bork till tillförordnad justitieminister och Archibald Cox avskedades samma dag av Bork, lördagen den 20 oktober 1973. (Pikant nog hade Cox själv varit Solicitor General åren 1961-1965.) Alla dessa händelser kom att kallas Saturday Night Massacre av medierna.
2010 – Togos herrlandslag i fotboll utsätts för en terroristattack när laget i sin spelarbuss är på väg till det afrikanska mästerskapet i Angola. Tre personer ur sällskapet dödas och ett antal skadas.
Den 8 januari 2010, då laget var på väg till Afrikanska mästerskapen i Angola, blev det beskjutet av rebeller tillhörande Cabindaenklavens befrielsefront, Flec. Man lämnade mästerskapet efter spelarbussen blivit beskjuten och tre personer (busschauffören, assisterande tränaren och en talesman för förbundet) dödats. Åtta spelare skadades under attacken.
Man hade just passerat gränsen till Cabinda från Kongo-Brazzaville, En Flecfraktion sade sig, i ett pressmeddelande, ha utfört beskjutningen men att spelarna träffats av misstag då man enbart ska ha siktat på de polisbilar som eskorterade bussarna.
Vi firar födelsedag:
1935 – Elvis Presley, amerikansk rocksångare och skådespelare (död 1977)
1941 – Graham Chapman, brittisk komiker, manusförfattare och skådespelare, medlem i humorgruppen Monty Python (död 1989)
1947 – David Bowie, brittisk rocksångare
1971 – Ebba Blitz, svensk tv-programledare
1979 – Hanna Ljungberg, svensk fotbollsspelare
Vi lämnade er:
1324 – Marco Polo, 69, venetiansk upptäcktsresande som tillbringade 24 år av sitt liv i Asien (född omkring 1254)
1991 – Steve Clark, 30, brittisk rockmusiker i gruppen Def Leppard (född 1960)
Allt för nu
Vi är överallt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar