Historiska händelser nu och då 11 Januari

1693 – Siciliens östkust (vid Messinasundet) och en del av det italienska fastlandet samt Malta drabbas av en jordbävning, som åtföljs av en flodvåg. Mindre skalv har noterats redan två dagar tidigare, men detta blir det kraftigaste och omkring 60 000 människor omkommer, däribland omkring två tredjedelar av innevånarna i staden Catania. Vid återuppbyggnaden får området en mycket homogen stil, som kommer att kallas siciliansk barock.

Jordbävningen på Sicilien 1693 var en jordbävningskatastrof som särskilt drabbade Messinasundets kustområden på Sicilien och italienska fastlandet samt Malta. Området drabbades av kraftiga skalv redan de 9 januari som följdes av flera skalv. Det kraftigaste skalvet skedde vid niotiden på kvällen den 11 januari 1693 vid kusten eller en bit ut i sundet vid Catania och följdes av minst en tsunami. Skalven orsakade även flera jordskred som även de kan ha resulterat i flodvågor. I katastrofen omkom 60 000 personer varav närmare två tredjedelar av invånarna i Catania. När området återuppbyggdes fick det en homogen stil i så kallad siciliansk barock och där ingår bland annat området Val di Noto som har blivit ett världsarv.



1974 – Den svenska riksdagens högtidliga öppnande hålls för sista gången i rikssalen på Stockholms slott. Från och med året därpå hålls öppnandet, enligt den nya riksdagsordningen, istället i riksdagshuset.

Riksdagens högtidliga öppnande var en årlig ceremoni som hölls i Rikssalen på Stockholms slott, för sista gången den 11 januari 1974, och direktsändes i tv varje år från och med Sveriges Televisions tillkomst. Ceremonin påbörjade riksmötet, det vill säga inledde högtidligt Sveriges riksdags arbetsår. Riksdagens högtidliga öppnande ersattes 1975 genom den nya riksdagsordningen 1974 med riksmötets öppnande, som hålls i riksdagshusets plenisal.

Själva ceremonin följde konstitutionella principer och vissa grundläggande regler som återfanns i § 34 i 1866 års riksdagsordning samt i 1809 års regeringsform §§ 53, 54 och 55. Uppfattningen fanns att de gav uttryck för en undersåtlig underdånighet inför Konungen, och med drabantmarschen och de kungligas och hovets uniformer hade både nationella, kungligt auktoritativa och militära inslag, där de folkvalda också intog en traditionell roll. Den bredare allmänheten visade uppfattningen, genom sitt och medias stora intresse for ceremonin, att högtider av denna art var vad som väntades och uppskattades i samband med monarkin i Sverige på den tiden.

Ceremonin gick ut på följande och hade följande gång:

Riksdagens ledamöter lämnade riksdagshuset och tågade, ledda av talmännen, i gemensam tropp upp till Södra valvet på Stockholms slott, där de gick in i rikssalen och intog sina platser framför drottning Kristinas silvertron. De var klädda i svarta rockar eftersom det var vinter, riksdagen brukade öppnas en vardag i januari. De ledamöter som var män hade ibland också under 1900-talets början och strax dessförinnan hög hatt och de invalda ledamöter som var präster kunde ha prästkrage.

På plats i rikssalen var då redan viss personal i hovuniform från Kungliga Hovstaterna (till exempel kammarherrar) stående vid tronen, medan de i Stockholm placerade utländska sändebuden och deras damer satt i bås vid den södra väggen till vänster om tronen med damerna längst fram, en regel som Gustav III bestämt. Statsrådsfruarna satt i hovdräkt i ett bås bakom serafimerriddarna vid norra väggen till höger om tronen. Regeringens, högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, liksom högre ämbetsmän som Justitiekanslern, Justitieombudsmannen och Militieombudsmannen var också på plats.

Efter en stund gav Rikshärolden tecken med sin häroldsstav och en militärorkester på läktaren längst bak i salen började spela för de kungligas entré. Då anlände, till tonerna av Paradmarsch av Charles Voss, drottningen och övriga kungliga damer in från Ordenssalarna, som ligger anslutna norr om salen, och tog sina platser på en läktare till höger snett ovanför tronen. Enligt en gammal tradition gick de ända fram till år 1974 in var för sig iklädda diadem och särskilda hermelinmantlar med släp. Vart och ett av dessa släp bars bakom dem av pageer i pagelivré. I tur och ordning neg de djupt tre gånger för de församlade, två gånger för de bägge kamrarna och en för den diplomatiska kåren. Detta ändrades naturligt till två nigningar efter tvåkammarriksdagens avskaffande 1970.

Därefter marscherade Karl XI:s drabanter utan musik ner för trappan från Ordenssalarna in i rikssalen med sitt karakteristiska marschsätt med höga knäuppdragningar som åstadkom det taktfasta, dunkade ljudet som många förknippar med denna ceremoni. Drabanterna fortsatte sedan genom mittgången i salen och tog sedan plats utanför salen i trappan i Södra valvet. Innan drabanterna hade nått till trappan in i rikssalen hade de tågat genom Ordenssalarna från Västra längans trapphus, där de tidigare stått vakt och varifrån också resten av de deltagande kom. Drabantmarschen var ett tillägg till ceremonin av Karl XV. Efter drabanterna följde ner för trappan under tystnad två kungliga pager (som ursprungligen bar kungens långa mantel bakom honom) och Konungens stora vakt, som placerade sig bakom tronen. De åtföljdes sist av riksmarskalken, konungen, statsministern och utrikesministern, och myndiga, till tronen arvsberättigade, kungliga prinsar.

När riksmarskalken och konungen inträdde spelades och sjöngs Kungssången. Konungen och prinsarna bugade nu i tur och ordning för riksdagsledamöterna, de utländska sändebuden samt för drottningen och hovets damer. Därefter gick konungen upp till Silvertronen, prinsarna till förgyllda stolar bredvid, medan statsministern, utrikesministern och riksmarskalken under tiden redan gått till sina taburetter framför riksdagsledamöterna, nedanför tronen. Efter 1907, då kungen inte längre lät sig krönas, låg Oskar II:s kungamantel utbredd över Silvertronen och över trappan upp till tronen redan före mötet, medan Erik XIV:s krona och Erik XIV:s spira låg på bord till vänster respektive till höger om tronen från salen sett.

Efter Kungssångens slut satte sig konungen på tronen och fick trontalet av förste hovmarskalken stående till höger om honom, efter 1907 i utbyte mot sin huvudbonad, en paradhjälm eller uniformsmössa. Därifrån gav han nu med en lätt nickning tecken till riksmarskalken att trontalet kunde börja. Riksmarskalken gav då signal att trontalet skulle börja genom att stöta sin stav i golvet. Trontalet lästes sedan upp och innehöll det som motsvarade regeringsförklaringen idag, det vill säga om viktiga händelser av betydelse för riket under året, viktiga regeringsförslag och ambitioner. Talet var från början kungens eget tal till de samlade riksdagsledamöterna, men efter parlamentarismens genombrott under det tidiga 1900-talet var det författat av regeringen, dock fortsatte det att läsas upp av konungen. Talet började alltid på samma sätt:

”

Svenska män och kvinnor, valda ombud för Sveriges folk [tidigare: Gode herrar och svenske män. Jag hälsar er välkomna till ert ansvarsfulla arbete. Sveriges förhållande till främmande makter [är gott]...

„

Det avslutades också alltid med:

”

Nedkallande Guds välsignelse över eder förklarar jag [året] års riksmöte för öppnat, och jag förbliver, med all konungslig nåd och ynnest, eder städse välbevågen.

„

Efter trontalets slut återlämnade konungen talet till förste hovmarskalken, och fick tillbaka sin huvudbonad. Nu betygade talmännen (efter 1970 talmannen) konungen riksdagens aktning genom ett tal vardera, där de också angav vad de tyckte var viktigt i det som hade hänt i riket och i de förslag som skulle komma. När detta var gjort överlämnade finansministern och justitieministern i tur och ordning två exemplar av två dokument i bokform, Kungl. Maj:ts nådiga statsverksproposition (Nådiga Luntan) respektive riksdagsberättelsen (Berättelsen om vad sig i Riket tilldragit) till de båda talmännen. Efter detta avslutades mötet och utmarschen började. Först marscherade nu till Voss paradmarsch Karl XI:s drabanter genom salen och uppför trappan, följda av konungens uppvaktning, regeringen, prinsarna och konungen efter sina tre lätta bugningar, och sist den diplomatiska kårens damer, som alla gick tillbaka upp till Ordenssalarna igen. Samtidigt som de kungliga nere i salen gick ut, neg de kungliga damerna uppe på läktaren ytterligare tre gånger för de församlade (alla samtidigt denna gång) och gick ut från läktaren.


Vi firar födelsedag:
1860 – Aron Johansson, svensk arkitekt (död 1936) Riksdagshuset och Riksbanken



1934 – Sven Wollter, svensk skådespelare

1942 – Clarence Clemons, amerikansk skådespelare och musiker, saxofonist i gruppen The E Street Band (död 2011)

1958 – Vicki Peterson, amerikansk musiker, medlem i gruppen The Bangles



1983 – André Myhrer, svensk alpin skidåkare




Vi lämnade er:
2010 – Miep Gies, 100, nederländsk kvinna, den sista överlevande av dem som hjälpte Anne Frank och hennes familj att gömma sig under andra världskriget (född 1909)



2008 – Edmund Hillary, 88, nyzeeländsk bergsbestigare, den första människan som besteg Mount Everest (född 1919)

 

 

Allt för nu

 

Vi är överallt