Mitt liv med AIK & LCHF: Historiska händelser nu och då 5 April

1697 – Då den svenske kungen Karl XI dör i magcancer efterträds han som enväldig kung av Sverige av sin endast 14-årige son Karl XII. Redan samma höst blir den då 15-årige Karl XII myndigförklarad och övertar riksstyrelsen och tre år senare utbryter stora nordiska kriget, som kommer att vara resten av Karl XII:s liv.

Karl XI, född 4 december (enl. n.s.) 1655, död 15 april (enl. n.s.) 1697, var kung av Sverige 1660–1697. Hans regeringstid började med skånska kriget med framför allt Danmark, som efter stora ansträngningar avslutades utan betydande landavträdelser. Därefter inriktades Karls ansträngningar till stor del mot att förhindra en upprepning, och det yngre indelningsverket och den karolinska armén skapades. Samtidigt gjorde kungen sig själv till enväldig härskare, och för att kunna finansiera den nya armén genomfördes en omfattande reduktion, som kraftigt minskade adelns tillgångar.

Han var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656–1693). Han hade bland annat barnen Karl XII och Ulrika Eleonora.

Han regerade även som hertig Karl I över Pfalz-Zweibrücken 1681-1697.

Karl XII, född 17 juni 1682 på Slottet Tre Kronor, död 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Huvuddelen av sin regeringstid spenderade han i fält i stora nordiska kriget, där han försökte försvara stormaktsväldet, men trots hans förmåga som fältherre och spektakulära inledande framgångar vände krigslyckan från och med slaget vid Poltava och till slut gick nästan alla erövringar i öst och i Tyskland förlorade. Han genomförde också juridiska och skattemässiga reformer. Han är den mest omdebatterade och omdiskuterade av de svenska kungarna, då bilden av honom varierar väldigt mycket i de olika verk som har skrivits om honom.

Karl tog makten över Sverige efter en sju månaders förmyndarregering, vid femton års ålder. Han var överbefälhavare för de svenska styrkorna under kriget mot trippelalliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som inleddes år 1700. Hans ledarskap och taktiska färdigheter bidrog de till de svenska styrkornas inledande triumfer under kriget, och år 1706 hade han besegrat nästan alla deltagare, förutom Ryssland.

År 1707 ledde han sina styrkor i ett fälttåg mot Ryssland, men som fick ett katastrofalt slut med nederlagen i Poltava och Perevolochna, som fick honom att fly till Osmanska riket där han inrättade en exilregering. Han kom att stanna där i fem år tills han återvände till Sverige för att ta itu med Danmark-Norge. Efter två misslyckade fälttåg blev han 30 november 1718 nedskjuten under Fredrikstens belägring. Sverige förlorade kriget, och hade efter fredsavtalen förlorat sin stormaktsställning i Nordeuropa till Ryssland. Det kungliga enväldet försvagades kraftigt och Sverige gick in i en period där makten samlades i riksdagen som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel tills det tog slut i och med Gustav III:s statskupp.

Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp (se vidare Anfäder nedan). Han äktade ingen hustru och fick inga barn. Han efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora, som i sin tur lämnade över kungakronan till sin make, Fredrik I.

Han regerade även som hertig Karl II över Pfalz-Zweibrücken 1697-1718.

1982 – Sedan Argentina den 2 april har inlett Falklandskriget, genom att invadera de brittiska Falklandsöarna i Sydatlanten beslutar den brittiska regeringen denna dag att besvara anfallet, genom att sända en flottstyrka till öarna.

Bakgrund

Falklandsöarna hade länge varit ett tvisteämne mellan Storbritannien och Argentina. Argentina proklamerade sina anspråk på ön 1816 i samband med sin självständighet från Spanien. Öarna hade då varit obebodda sedan 1811, men tidigare hade det förekommit såväl franska och engelska kolonier på ön och senast en spansk koloni. Argentina började kolonisera öarna 1826. Efter en konflikt om sälfångst med USA förstörde ett amerikanskt örlogsfartyg den argentinska kolonin år 1832. Året därpå kom en brittisk styrka och körde iväg den argentinska militären, som till 80 procent bestod av brittiska legosoldater som inte ville slåss mot sitt hemland. Britterna inledde därefter sin kolonisering av öarna som fick en rent brittisk befolkning.

Argentina erkände aldrig britternas överhöghet. 1964 röstade FN igenom en resolution där Argentina och Storbritannien uppmanades att förhandla för att hitta en fredlig lösning. En förhandlingsserie pågick till 1981. Dessa samtal ledde till en del praktiska framsteg, bland annat ordnades flygkommunikationer mellan Falklandsöarna och Argentina, men frågan om överhöghet löstes ej då britterna hävdade att en förutsättning för ett överlämnade var att en majoritet av Falklandsöarnas befolkning var för en sådan lösning, och att det samtidigt fanns en massiv motvilja mot en sådan lösning bland öarnas befolkning. En brittisk utredning som startades 1976 om möjligheterna för Falklandsöarna att bli självständiga ökade Argentinas missnöje kraftigt.

Situationen under 1980-talet

Argentina gick i början av 1980-talet igenom en djup ekonomisk kris, vilket ledde till stort folkligt missnöje mot den styrande militärjuntan. Krisen ledde till ett ledarskifte inom juntan i mars 1981 och i december samma år bytte juntan återigen ledarskap. De nya juntaledarna var generallöjtnant Leopoldo Galtieri för armén, brigadgeneral Basilio Lami Dozo för flygvapnet och amiral Jorge Anaya för flottan. Det var amiral Jorge Anaya som var drivande bakom beslutet att besätta Falklandsöarna. Genom att spela på nationalistiska känslor och erövra de historiskt omtvistade öarna, vilket bedömdes gå snabbt samt få endast begränsade effekter på Argentinas relationer med omvärlden, skulle man avleda uppmärksamheten från juntans misslyckade ekonomiska politik och människorättsbrott.

I januari 1982 ställde den argentinska militärjuntan krav på Storbritannien att ge upp överhögheten över Falklandsöarna.

Den under början av året uppbyggda spänningen mellan länderna ökade den 19 mars, då 50 argentinare landsteg på Sydgeorgien och reste den argentinska flaggan. Den 2 april beordrade sedan Galtieri invasionen av Falklandsöarna. Han fick stöd av Peru som skickade vapen till Argentina.

Britterna överraskades av anfallet, men den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig att skicka en flottstyrka till Sydatlanten. Vid de följande striderna lyckades britterna återta öarna.

Antalet stupade i konflikten blev 649 argentinare, 247 britter, 3 falkländare och 8 kinesiska sjömän.
De största förlusterna i människoliv orsakades av sänkningen av den argentinska kryssaren ARA General Belgrano (†323), vilket gjordes med gamla osofistikerade torpeder från andra världskriget. Argentinarna lyckades med hjälp av fransktillverkade Exocetrobotar sänka den brittiska jagaren HMS Sheffield och fraktfartyget SS Atlantic Conveyor.

Britterna gick segrande ur kriget av flera anledningar. Till stor del berodde den brittiska segern på bättre vapensystem och organisation. Storbritannien fick också hjälp och stöd av Frankrike som hade sålt flera vapensystem till Argentina. Bland annat införde Frankrike vapenbojkott emot Argentina samt lånade ut stridsflygplan av samma typ som Argentina hade så att Royal Air Force kunde träna mot dem. De brittiska markstyrkorna var också bättre utbildade med dödliga erfarenheter från Nordirland, men hade sämre utrustning än de argentinska.

Bägge sidor räknade med USA:s stöd under kriget. Argentina baserade sina förväntningar på ett samarbetsavtal som länderna i Nord- och Sydamerika hade ingått och som USA samt Chile senare anklagades för att ha brutit genom sitt militära stöd till Storbritannien. USA:s stöd bestod till största del av att man försåg Storbritannien med krigsmateriel. Chiles stöd bestod i att vara bas för brittisk underrättelseinhämtning.

Kronologi[redigera | redigera wikitext]

19 mars – Argentinska specialstyrkor under ledning av Alfredo Astiz, utklädda som skrotarbetare, landstiger på Sydgeorgien^[8].
24 mars – Britterna skickar ett inspektionsfartyg, HMS Endurance med 22 marinsoldater för att få argentinarna att lämna Sydgeorgien.
25 mars – Argentinsk korvett hindrar inspektionsfartyget.
1 april – Brittiska guvernören talar på radion om det förestående anfallet och mobiliserar Falkland Islands Defense Force samt de 57 marinsoldater ur Naval Party 8901 som finns på Falklandsöarna. Strax innan midnatt landstiger första styrkan strax söder om Stanley, vid Lake Point. Från jagaren ARA Santísima Trinidad landsätts med hjälp av ribbåtar 84 man ur specialförbandet Buzo Tactioco. Under natten avancera styrkan mot garnisonens barack vid Moody Brook och guvernörens residens Government House. Tidigt på morgonen den 2 april anfölls barackerna som visade sig vara tomma.
2 april – Landstigningsfartyget ARA Cabo San Antonio sjösätter under morgonen 20 stycken amfibiefordon LVTP-7A1 som landsätter 700 argentinska marinsoldater vid York Bay. Marinsoldaterna avancerad in mot Port Stanley och tar snabbt flygfältet. Fördröjningsstrider bryter ut utanför och i Port Stanley där ett argentinskt pansarfordon slås ut med det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustaf. Efter några timmars strider där en argentinsk officer stupar på gräsmattan utanför guvernörens residens Government House väljer den brittiska guvernören Rex Hunt att kapitulera inför övermakten.
3 april – 100 marinsoldater från Argentina invaderar Sydgeorgien, strider bryter ut och den lilla brittiska försvarsstyrkan retirerar med inspektionsfartyget.
4 april – De sista sju brittiska soldaterna på Falklandsöarna kapitulerar efter att ha varit på flykt sedan Stanleys fall.
5 april – Den brittiska regeringen beslutar att skicka en flottstyrka bestående av hangarfartygen HMS Invincible och HMS Hermes med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av åtta jagare och 15 fregatter.
12 april – Storbritannien meddelar att all skeppsfart inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att sänkas av atomubåtar (MEZ – Maritime Exclusion Zone).^[9]
25 april – Brittiska elitförband återerövrar Sydgeorgien. Den argentinska ubåten ARA Santa Fe sänks vid Grytviken.
28 april – En omfattande luftbro av civilt och militärt flyg har förstärkt den argentinska garnisonen med 12 630 man.
30 april – Storbritannien meddelar att alla flygplan inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att skjutas ned, utan varning (TEZ - Total Exclusion Zone).
1 maj – Brittiskt bombflyg (Avro Vulcan B.2) bombar huvudstaden Port Stanleys flygplats från en bas på Ascension Island nära ekvatorn (se Operation Black Buck).
2 maj – Den brittiska atomubåten HMS Conqueror torpederar kryssaren ARA General Belgrano. Flyganfall mot Port Stanley och Goose Green (flygplats).
4 maj – Argentinsk Super-Étendard beväpnade med Exocetrobot sätter jagaren HMS Sheffield i brand och fartyget överges. Fartyget sjunker den 10 maj.
21 maj – Britterna påbörjar landstigningen på stränderna runt bukten San Carlos Water på nordvästkusten av East Falkland. Under två nätter så landstiger 4000 man ur 3 Commando Brigade och övriga enheter, från militära landstigningsfartyg och civila fartyg. Efter att landstigningen hade upptäckts av argentinska trupper så inleder argentinska flygvapnet och de argentinska marinflyget häftiga flyganfall mot de brittiska fartygen i San Carlos Water. För att undvika den kraftigaste koncentrationen av luftvärn så angrep de argentinska flygplanen på mycket låg höjd. På kvällen den 21 maj så angreps fregatten HMS Ardent i flera omgångar av A-4 Skyhawks när hon besköt flygfältet vid Goose Green. Fartyget träffades flera gånger av bomber och övergavs efter att misslyckats att få kontroll över bränderna i akter, hon sjönk sedan på morgonen den 22 maj.
28–29 maj – Slaget vid Goose Green. Överste "H" Jones stupar när 400 brittiska fallskärmsjägare besegrar 1 200 argentinska soldater.
1 juni – Britterna börjar omringa Port Stanley.
4 juni – Storbritannien och USA lägger in veto i säkerhetsrådet mot Perus förslag om vapenvila.
11 juni – Hårda strider om bergen runt Port Stanley bryter ut.
14 juni – Argentinas överbefälhavare på öarna kapitulerar. Krigshandlingarna tar slut, men det dröjer till 20 juni innan britterna har kontroll över alla öar.